Arbetsförmedlingen gjorde för en tid sedan ett utspel om det växande antalet utrikes födda i arbete som jag kritiserade för dess osaklighet (se länk längst ned i bloggposten). Påståendet att 244 000 fler personer är i arbete i dag jämfört med för nio år sedan tog inte hänsyn till det totala antalet utrikes födda i populationen.

Dessutom visade det sig att statistiken inte mätte personer i arbete utan i sysselsättning, vilket har en betydligt mer böjbar definition. Arbetsförmedlingen gjorde sig därmed skyldig till precis det jag i gårdagens Aktuellt kritiserade medierna för att göra, nämligen att medvetet inte ge hela bilden.

Med detta i bakhuvudet finns det sålunda goda skäl att vara lite försiktig när samma myndighet ånyo är ute i medierna. Denna gång handlar det om den urstarka svenska arbetsmarknaden. Sysselsättningen ökar (ja, just sysselsättningen) liksom bristen på arbetskraft. Samtidigt tillhör nästan 8 av 10 inskrivna hos Arbetsförmedlingen grupper som har svårt att få jobb. Det är lågutbildade, asylinvandrare och i många fall både och.

Arbetslösheten väntas vända uppåt under valåret 2018. I en situation där Sverige har högkonjunktur och företagen skriker efter personal, stiger alltså arbetslösheten. Det är en varningssignal om något. Om dessa breda grupper inte får jobb i dag, vem ska anställa dem när konjunkturen viker?

Generaldirektören för Arbetsförmedlingen, Mikael Sjöberg, är dock optimistisk. Han uppger att det är viktigt att de nyanlända kommer i arbete och tillägger att ”det kommer man att göra”. Skälen till Sjöbergs självsäkerhet är oklara. Han nämner utbyggd vuxenutbildning som en lösning men ignorerar därmed att för den tredjedel som saknar en fullständig grundskoleutbildning från sitt hemland, är vägen till ett arbete förtvivlat lång. Komvux är ingen universallösning för denna grupp.

Snabbare validering av utländska examina nämns ofta. Detta kommer hjälpa en del att få arbete inom sitt kompetensområde, vilket är viktigt. Men det löser inte situationen för de allra flesta som saknar allt vad relevant utbildning heter och därtill har språket som en stor barriär.

Visst är det begripligt att generaldirektören inte vill låta defaitistisk, men det vore samtidigt klädsamt för en chef för en av landets största och sämst fungerande myndigheter att ha ett någorlunda nyktert förhållningssätt till de realiteter vi har att hantera.

Tyvärr är den krassa verkligheten att stora grupper av asylinvandrare helt enkelt inte är efterfrågade på svensk arbetsmarknad. Det har inte främst med krångliga regler eller skattenivåer att göra. I slutändan handlar det inte ens om lön utan om kompetens.

Som jag ofta har upprepat är klyvningen på arbetsmarknaden i grunden en fråga om humankapital. Hur mycket än regeringen skulle önska och vad dess myndighet än dagdrömmer om, anställer arbetsgivare inte av välvilja.

Svensk arbetsmarknadspolitik kan inte byggas på fromma förhoppningar om framtida mirakel.

Tidigare bloggat:
Arbetsförmedlingen och propagandan
Wir schaffen das