Enligt en undersökning som SOM-institutet gjort för Institutet för mediestudiers räkning (Misstron mot mediermisstror en majoritet av svenska folket mediernas rapportering i invandringsfrågorna. Resultatet torde inte förvåna någon. Under fjolåret visade en YouGov-mätning att 58 procent misstror mediernas rapportering kring invandring, asylsökande och etniska minoriteter.

SVT:s programdirektör Jan Helin, tidigare ansvarig utgivare för Aftonbladet, medger inget ansvar för detta i en väldigt lång men innehållslös debattartikel i DN (den bemöts med en rad konkreta exempel av Lasse Granestrand). Lite förvånande går den mångåriga SVT-journalisten Anna Hedenmo, numera även Publicistklubbens ordförande, till angrepp mot både Jan Helin och DN:s Peter Wolodarski.

Hedenmo påminner om hur opinionen mot ökat asylmottagande har sett ut långt innan den stora politiska omsvängningen 2015 och medger att det ”inom journalistiken ibland [finns] en tendens att tona ner opinionsyttringar som man inte tycker om.” Det får sägas vara årets understatement.

Anna Hedenmo fortsätter:

När högt profilerade ledarskribenter, kulturskribenter och krönikörer klistrar främlingsfientliga etiketter på journalister som försöker lyfta även de svåra frågorna, riskerar en tystnad att breda ut sig. Alla orkar inte framhärda, priset blir för högt. För den som tror på det mångkulturella samhället men också vill diskutera de utmaningar och frågeställningar som detta samhälle för med sig, är det en grov förolämpning att kallas främlingsfientlig, och det kan ta år att tvätta bort epitetet i det offentliga rummet.

Detta är närmast ordagrant det utfrysta och brunsmetade journalister, skribenter och opinionsbildare hävdat i flera år. Nu har en rutinerad journalist och programledare på SVT kommit underfund med att det minsann förhåller sig på det här sättet. Anna Hedenmo framförde kritiken även i denna paneldebatt i Radiohuset och exemplifierade med hur hårt DN gick åt SVT:s Agenda efter att en debatt haft titeln ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Föga förvånande förnekade Peter Wolodarski benhårt att svenska medier i allmänhet och DN i synnerhet haft en bristande konsekvensneutralitet i vissa frågor.

Anna Hedenmos uppvaknande är välkommet. Men det ger också en lite bitter eftersmak. Hedenmos SVT har inte direkt varit drivande för en ärlig och oberoende rapportering av invandringspolitikens konsekvenser eller en fri och öppen debatt om dem.

”Ingen kan säga att vi inte har diskuterat de här frågorna”, hävdade Stefan Löfven i en intervju som just Anna Hedenmo höll med honom efter att regeringen lagt om asylpolitiken. Detta påstående, att frågan inte skulle ha diskuterats, är en halmgubbe. Invandring och integration har diskuterats och debatterats i över 20 år. Det är om tonläget i debatten och konsekvenserna av att avvika från den mediala elitens uppfattning som frågan handlar. Inte om huruvida invandringen har diskuterats eller inte.

Vi har inte censur i Sverige. Men vi har hårda sociala straff för den som avviker från den rådande normen. Kalla det PK eller värdegrund – den som bryter mot den riskerar både heder, försörjning och anseende.

Detta har nu Publicistklubbens ordförande medgett. Men vi kommer aldrig få höra det från Jan Helin och Peter Wolodarski, händelsevis de två vars publikationer mest av alla har kastat invektiv och sökt brunsmeta personer som kommit med nyktra och sakliga invändningar i allt från asylpolitik till integration, hedersvåld och kulturell problematik.

Vissa kan ta dessa smällar eftersom de alltid har befunnit sig i de politiska utmarkerna. De har med åren blivit hårdhudade. Men för forskare, debattörer och andra som inte är vana vid att få skit kastade på sig när de presenterar fakta, blir reaktionen att de inte vill engagera sig i debatten igen. Det är helt enkelt inte värt det. Och så blir samhällsdebatten både fattigare och ytligare.

Det tog alldeles för lång tid. Men asylvågen 2015, en växande läskunnighet vad gäller arbetslöshetssiffror för utrikes födda och en total bostadsbrist i kommunerna har tvingat alltfler att inse hur ohållbar den förda politiken har varit. Därför pågår nu en ompositionering, ett febrilt paddlande i motsatt riktning. Utan att titta tillbaka.

Politiker, ledarskribenter och journalister försöker i panik anpassa sig efter den nya verkligheten. Vissa kommer aldrig nå dit. Men om tillräckligt många gör det, kan de värsta avarterna av den politik som plågat Sverige de senaste två, tre decennierna äntligen avskaffas.

Därefter blir det upp till våra barn och barnbarn att ta konsekvenserna.