Att organisera libertarianer har liknats vid att valla katter. Formuleringen bär, förutom att vara vara lite fyndig, en stor portion av sanning.

Ty så är det med människor vars enda strävan egentligen är att få bli lämnade i fred och slippa att någon utomstående – politiker, kyrkan, företag eller avlägsna släktingar – lägger sig i. De sluter inte upp till stora massmöten, trivs oftast inte på tätbefolkade torg bland banderoller och skrikiga talkörer.

Det kollektiva demonstrerandet och klampandet i långa led är en sysselsättning som passar vänstern betydligt bättre. Vilket förklarar en del av varför det är just vänstern som lyckas bäst med att organisera sig. Om libertarianer är som katter är socialister, syndikalister och miljövänster mer som hundar. Eller kanske får.

Problemet med att ha som målsättning att bara leva i fred är att det inte resulterar i någonting i dagens samhälle. Du uppnår ingenting, i synnerhet inte när de politiska motståndarna drivs av en vilja att inte bara förändra samhället utan även dig och din tillvaro. Höja din skatt. Förbjuda det du tycker om. Inskränka din frihet på alla nivåer.

Fnordspotting har skrivit en mycket läsvärd text som berör just detta. Hur ska en simpel medborgare tänka och framför allt göra?

Det är svårt att undkomma all beskattning. Men det går att nå ganska långt i sin kamp mot systemet om man bara anstränger sig. Att inte bidra ekonomiskt till public service eller statsvänliga medier som DN, och Aftonbladet är ett steg alla kan ta utan större ansträngning.

Därefter blir det knepigare. Hur ska man exempelvis tänka kring barnuppfostran? Skolan har inte bara ett undervisnings- utan också ett demokratiskt uppfostringsansvar. Fem dagar i veckan kommer ditt barn få en version serverad som inte nödvändigtvis överensstämmer med de värderingar som du vill förmedla. Och det är, såklart, förbjudet att bedriva hemundervisning.

Vi ser även en utveckling där svenska museer blir alltmer genompolitiserade. De ska inte längre återberätta historiska fakta på ett intressant och lärorikt sätt utan anpassas till Värdegrunden – som har blivit en krypgrund för hela befolkningen.

Både samtid och dåtid ska anpassas till en viss sorts värderingar och uppfattningar. Alla ska kort sagt med. I raka led.

Jag har landat i slutsatsen att en enskild person inte kan göra så mycket åt den negativa samhällsutvecklingen förutom att försöka undvika att aktivt bidra till den. Inte stödja den ekonomiskt eller via röstsedeln och försöka bekämpa den i tal och skrift eller på andra sätt efter förmåga.

Även den som bara vill leva i fred måste således fatta en rad beslut som minimerar det egna stödet för frihetens bödlar och individualismens skarprättare. Det är upp till var och en att göra sin del. Om inte annat så för det egna samvetets skull.

Jag får dock medge att tanken på att flytta till en stuga någonstans långt upp på ett berg ibland ter sig oerhört lockande.

Se även:
bubb.la Premium