Den svenskaste av våra högtider är över. Midsommaren verkar ha varit lugn i år. Men alla är inte nöjda. Posören Alexandra Pascalidou, som aldrig försitter ett tillfälle att angripa det svenska majoritetssamhället, har på behörigt avstånd i den grekiska huvudstaden presterat en ny text av denna sort.

Denna gång beklagar sig Pascalidou (obs ej via Unvisit) över att svenska folket inte ”bjuder in” invandrare till svenska traditioner, i detta fall midsommar: ”Flera jag talar med berättar att de aldrig bjudits in att fira den högaktade högtiden.”

Vad ska en sådan inbjudan bestå i? Hur ska den gå till? Förväntas svenskar bjuda in främmande människor bara för att dessa kommer från ett annat land? Så fungerar inte det sociala livet vid högtider i Sverige, eller i särskilt många andra länder heller.

På midsommar åkte jag runt för att lära känna mitt nya närområde. Bilköerna ut till en plats där det traditionsenligt firas midsommar varje år tilltog. Det framgick inte hur många av de köande firarna som mottagit en formell inbjudan, och jag hade inte mage att stanna dem för att fråga.

Saken är att integration inte kräver en inbjudan. Den som vill integreras och förstå ett samhälle har ett ansvar att själv vara öppen för sitt nya hemland. Att lära sig språket, testa maten, förstå seder och traditioner. Det duger inte att sitta i sin lägenhet och känna sig oinbjuden och exkluderad. Allra minst i dag när all information finns några knapptryck bort är det en ursäkt att inte ha blivit inbjuden.

Detta betyder inte att majoritetssamhället är utan ansvar. Sverige har varit på tok för intresserat av integrationsprojekt och att stärka de nyanländas hemkultur samtidigt som det svenska samhället utmålats som rasistiskt och utan egen kultur. (Talande nog i kappvändandets tidevarv är att det nya ledordet för såväl regering som delar av oppositionen är ”svenska värderingar”.)

Grundpremissen måste vara att den som flyttat till ett land bär det största ansvaret för att bli en del av detta land. Socialt, kulturellt och ekonomiskt.

Noteras bör att detta inte förutsätter att den enskilde glömmer sin hemkultur – det är fullt möjligt att fira ramadan eller det kinesiska nyåret och samtidigt vara fullt assimilerad i det svenska samhället.

Den som sitter och väntar på en inbjudan har däremot missförstått vad integration är.