Till hösten lanserar regeringen en ny kampanj mot rasism. Myndighetschefer ska utbildas och säkerheten för religiösa minoriteter höjas i ett slags utvidgning av det uppdrag som gavs till Forum för Levande Historia under Göran Persson, berättar DN.

Kanske som ett led i detta har Stefan Löfven besökt Auschwitz. För tre år sedan besökte jag själv för första gången Auschwitz-komplexet i Polen. Som historieintresserad sedan högstadiet var det en resa jag väntat på att göra i två decennier.

Efter alla filmer jag sett och böcker jag läst om Auschwitz och Förintelsen kändes lägret överraskande välbekant när jag väl kom dit. Jag kunde det mer eller mindre i huvudet. På plats går det däremot inte att ta in brottets omfattning. Att uppskattningsvis 1,1 miljoner människor mördades på denna till ytan så begränsade plats.

Att Löfven fick se platsen för massmordet var säkert välgörande. Men det är egentligen andra platser statsministern skulle behöva besöka. Som moskéer där hatpredikanter spyr ut antisemitiska nidbilder och hat mot hela västerlandet. Eller judiska skolor där barnen måste skyddas av beväpnad polis.

Stora delar av arabvärlden är djupt antisemitisk. Detta har långa historiska rötter. När Sverige tar emot många människor från just dessa delar av världen vore det synnerligen förvånande om inte antisemitismen ökar även här. Och faktum är att hatbrotten mot judar ökar i Sverige. Under 2015 anmäldes nästan ett antisemitiskt hatbrott om dagen.

Aron Verständig, ordförande för Judiska centralrådet, bekräftar denna bild. Det största hotet kommer från den våldsbejakande islamismen, menar Verständig. Fredrik Sieradzki vid Judiska informationscentret i Malmö utvecklar detta:

Vi har importerat en konflikt som finns i Mellanöstern […] Där frodas judehatet, i predikningar och filmer och memes på nätet. Har de blivit marinerade i det, inte undra på att en del hatar judar. När konflikten mellan Israel och Palestina blossar upp så blir det väldigt heta känslor här hemma, judarna tvingas hålla låg profil. Det kan bli problem bara du bär din kippa på huvudet.

Sieradzki sätter fingret på en för svenska politiker mycket öm punkt. Det är busenkelt att rikta strålkastarljuset mot marscherande nazister. Dessa individer är de facto ett hot mot såväl judar som alla oliktänkande. Men det stora hotet kommer från islamister som, precis som Sieradzki skriver, har marinerats i judehat. Hotet förstärks av det faktum att det förnekas av regeringen.

Auschwitz-Birkenau är själva slutstationen för den mest extrema formen av rasism och antisemitism som mänskligheten känner. Men vi kan inte använda detta historiska brott som vår enda referensram för vad antisemitism är och hur den påverkar judar i dagens Sverige. Då missar vi dels hoten som gör att skolor måste bevakas, dels det som av forskare kallats salongsantisemitism, alltså de attityder som drabbar judar i vardagen på olika sätt.

Stefan Löfven får frågan om ”ni”, i meningen Sveriges politiker, varit naiva när det gäller det hot som antisemitismen utgör. Statsministerns svar är inte bara talande för hans retoriska brister utan påvisar också tydligt den rädsla med vilken socialdemokratin och det politiska etablissemanget tassar runt frågan.

Nej, jag tror inte det. Alltså, migrationsfrågan är… nej, jag tror inte att man kan säga det. Jag har inte analyserat huruvida vi har varit naiva, men finns den uppfattningen så ska vi ta det på allvar.

Minnesdagar och vackra tal i all ära – det är i konkreta handlingar i syfte att skydda judar i vardagen och bekämpa antisemitism som visar hur det egentligen står till med engagemanget för en av landets religiösa minoriteter.

Om Stefan Löfven på allvar vill komma tillrätta med antisemitismen måste han våga säga som det är. Innan dess saknar Löfven all trovärdighet i frågan.