I dag gästbloggar jag hos Fredrik Antonssons I otakt.

Reaktionen på Trumps seger säger tyvärr en hel del om vårt känslostyrda moderna samhälle. Behovet av att förmedla känslor är raka motsatsen till intellektualitet. Alla, även en sjuåring, kan känna. Betydligt färre kan göra relevanta analyser begripliga för en bred publik. Månne är detta något att reflektera över för en mediebransch som håller på att göra sig alltmer obsolet och en politikerelit som konstant blir till allmänt åtlöje.


Kanske är den kritik jag nu framför helt missriktad. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren brukar beskriva medierna som en del av upplevelseindustrin. Om vi betraktar medierna, såväl regimmedia som kvällspressen och morgontidningarna, ur detta perspektiv blir det lite lättare att förstå varför de agerar som de gör. De är inte till för att skildra verkligheten på ett objektivt sätt, även om vi som nyhetskonsumenter tror det. Deras roll är en annan, nämligen att bjuda befolkningen på en upplevelse. Kort sagt: underhållning.


Problemet förstärks av att politiken har gått samma väg. Därmed lever journalister och politiker i ett slags upplevelsesymbios. De finns till för att gemensamt skapa en upplevelse för folket. Konsekvensen är att vi har fått en vänster som hellre gråter än analyserar och en höger som hellre känner än tänker.

Läs om upplevelseindustrin.