Krisen inom polisen är inte akut, hävdar inrikesministern. Kanske har Anders Ygeman rätt. Vi borde förmodligen betrakta den som permanent. Det finns nämligen inget ljus i sikte.

Klas Nyberg, polischefen i Västsverige, lovar att fler kriminella ska spärras in. Det är ett lätt löfte att ge men avsevärt mycket svårare att efterleva. I takt med att de så kallat särskilt utsatta områdena blir fler och kriminaliteten tyngre samtidigt som många erfarna poliser slutar och myndigheten inte lyckas fylla sin utbildning med nya aspiranter minskar möjligheterna att bekämpa brott.

I detta bekymmersamma och tröstlösa läge är det lätt att bli bitter. För de poliser som fortfarande finns kvar i verksamheten gäller det dock att laga efter läge. Precis som personalen i sjukvården, psykiatrin och socialtjänsten får göra. Det handlar om att lägga tid och kraft på det som går att påverka.

För att tjäna den skattebetalande allmänheten på bästa sätt krävs inte bara att mantrat ”mer resurser” och ”fler poliser” förverkligas från politiskt håll utan också att polisen visar förmåga att omprioritera sina existerande resurser.

Här följer några enkla tips som polismyndigheten skulle kunna börja med för att frigöra resurser till den mest relevanta brottsbekämpningen:

  • Ge tusan i att lägga resurser på att lokalisera samlagsljud för att få fast sexköpare (ja, det är en verklig metod).
  • Ge fan i att jaga personer som laddar ned filmer till sig och sina barn inför fredagsmyset.
  • Sluta jaga vuxna som röker en joint då och då.
  • Lägg allt fokus på att beivra brott mot liv och egendom. Jaga rätt på dem som våldtar, misshandlar och stjäl. Var som iglar på de yrkeskriminella.

Polisen kan inte vara överallt och göra allt samtidigt. Även med dessa omprioriteringar kommer det finnas skäl att klaga och kritisera. Men det vore åtminstone ett stort och nödvändigt steg på vägen, och det finns säkerligen många fler exempel på nödvändiga omprioriteringar än fåtalet ovan.

Lagstiftningen som gör att nämnda exempel över huvud taget är kriminella handlingar ligger förstås utom polisens kontroll att förändra.

Den verkliga förändringen behöver ske i riksdagen. Det är lagstiftarna som måste begripa att det i en rättsstat värd namnet är brott mot liv och egendom som ska prioriteras.