Jag minns en studiodebatt mellan dåvarande ansvarig utgivare på Aftonbladet, Jan Helin, och SD-ledaren Jimmie Åkesson. Helin, som nu är programdirektör på SVT, kallade SD för ett ”nyfascistiskt parti”. Ett argument för detta var att partiet vill skapa ”en nationell gemenskap” och att det mångkulturella samhället anses hota denna gemenskap.

Oj, vad det har hänt saker sedan dess. I går stod nämligen landets statsminister, socialdemokraten Stefan Löfven, i Järva och talade om den svenska samhällsgemenskapen och vad som krävs för att få ingå i den. Han höll vad som närmast kan liknas vid en predikan. Statsministern talade om plikt och rätt, uppmanade människor att lära sig svenska och göra sig anställningsbara, att ta ansvar för sitt bostadsområde, att inte vara moralpoliser och inte acceptera vandalism.

Mycket lite i detta tal hade Löfven kunnat hålla någon annanstans. Det var en landsfader som slog näven i bordet lite grand och i princip proklamerade ett högljutt ”Skärp er!” till landets invandrare.

Löfvens pliktretorik är visserligen inte ny, men sättet på vilket han predikade moral och anständighet var belysande för hur annorlunda han, åtminstone i retoriken, ser på de så kallade utsatta områdena jämfört med tidigare S-ledare. Han skulle knappast uppmana väljarna i Vasastan att göra sig anställningsbara eller ta ansvar för sitt bostadsområde.

Det är också tydligt hur Löfven ser arbetslöshet, kriminalitet och segregation som ett hot mot det han kallar samhällsgemenskapen. Han vill säkert väl, men det skorrar falskt när Löfven angriper konsekvenserna av sitt eget partis misslyckande. Som om dessa bekymmer bara har ramlat ned från himlen och träffat vissa otursamma områden. Som om de senaste 25 årens migrations-, integrations-, kriminal- och bidragspolitik inte är en stor förklaring till den situation vi har i dag.

Kravretoriken till trots ska vi vara medvetna om en sak. Att landets regeringschef kliver upp på en scen i Spånga och begär att människor ska studera och arbeta kommer inte skapa några mirakel i dessa områden. Det är systemförändringar som krävs.

Incitament skapas inte på politiska jippon utan genom konkreta politiska förändringar. För att dessa ska komma till stånd krävs att landets politiker erkänner sina egna misslyckanden. Detta kräver i sin tur både ärlighet och mod, onekligen en bristvara i dagens politiska landskap.

Just av dessa skäl är det så svårt att ta Stefan Löfven på allvar. Han talar om samhällsgemenskap och plikt men står för en politik som skapat en etnisk segregation och möjliggjort för människor att leva gott på andras arbete.

Det finns ett ord för när retorik och politik inte möts. Vi brukar kalla det hyckleri.