Det gick inte så bra för Theresa May i det brittiska valet. Vad man än tycker om resultatet är detta tjusningen med demokrati. Demokratin är oförutsägbar och väljarna kan aldrig tas för givna. Brexit, det senaste amerikanska valet och nu det brittiska har påmint oss om detta.

Månne var May lite för styv i korken när hon utlyste parlamentsval. Där och då såg det däremot klokt ut. Labour var ett slaget parti, Jeremy Corbyn impopulär även bland sina egna och Ukip knappast ett hot längre efter Brexitvalet. Vad skulle kunna gå fel?

En hel del, visade det sig. För det första är Theresa May ingen karismatisk ledare med förmåga att skapa en massornas entusiasm. För det andra lär hennes vägran att debattera ha setts som ett tecken på att hon ser sig som lite förmer. Och för det tredje kom valet aldrig riktigt att handla om det May hade önskat, nämligen mandat för en lyckad utträdesförhandling ur EU.

Exakt vilken vändning en valrörelse tar är en del av allmänna vals oförutsägbarhet. Hur de senaste terrordåden påverkade opinionen är svårt att säga, men May lär knappast ha stärkts av dem.

Nu väntar en tuff uppgift för May att med ett försvagat konservativt parti försöka bilda en minoritetsregering. Hon spelade bort sin majoritet, och gav därmed vänsterpopulisten Corbyn en gratisinbjudan in i den politiska värmen.

Efter Brexitomröstningen för snart ett år sedan gnälldes det oerhört i svenska medier. Britterna hade haft mage att rösta rakt emot det politiska, kulturella och mediala etablissemangets rekommendationer. Aftonbladets Anders Lindberg twittrade om en ”fascisternas seger”. Eliterna gick till angrepp mot själva förekomsten av folkomröstningar. Kulturjournalisten Per Svensson gick till och med så långt som att kalla Brexitomröstningen för ett uttryck för ”demokratiförstörelse”.

Bakgrunden den gången var att en brittisk regeringschef utlyste en folkomröstning för att få stärkt stöd – och förlorade. Nu har May gjort samma sak: utlyst val för att få stärkt stöd – och förlorat. Den här gången kommer det dock inte gnällas lika mycket i morgonsofforna och på kultursidorna eftersom den relativa vinnaren i valet var en vänsterpopulist.

Vi närmar oss årsdagen av det historiska Brexitvalet. Ja, jag kommer att uppmärksamma denna dag och ta några öl extra.

Den råkar sammanfalla med vår svenska midsommar, så det är inte så svårt, men faktum är att valresultatet den 23 juni 2016 innebar den största smällen hittills för EU-staten och dess eliter. Detta är i sig värt en extra snaps.

Tidigare bloggat:
Britterna säger ”Goodbye Brussels!”