Svensk polis befinner sig i kris. Så har det varit under lång tid. Att de väntade resultaten av den stora omorganisationen inte har blivit verklighet har knappast hjälpt.

Rikspolischefen Dan Eliasson sade några månader efter sitt tillträde 2015 att han väntade sig att utredningsresultaten skulle vända upp redan kommande år. När Eliasson intervjuades i Ekots lördagsintervju i mars 2016 lät det nästan likadant: snart vänder det. Från politiskt håll anades då en otålighet. Inrikesminister Anders Ygeman gav rikspolischefen året ut att vända trenden.

Allt eftersom tiden har gått och den utlovade vändningen har uteblivit har Eliasson synts allt mindre i media. Anders Ygeman ställde krav på ett trendbrott innan årsskiftet, annars väntade ”kraftfulla åtgärder” lät ministern meddela. Det blev ett möte med Dan Eliasson, och Ygemans ultimativa krav förvandlades till en betydligt dimmigare vision om steg i rätt riktning. Där och då, i januari 2017, stod det klart att Dan Eliasson inte kommer få sparken före valet.

Nu har nästa kalldusch kommit. Polisledningen bekräftar det DN redan har berättat om: antalet så kallade särskilt utsatta områden har ökat från 15 till 23. Utvecklingen fortsätter att gå åt fel håll, och vare sig polisen eller politikerna verkar veta vad som kan göras åt det. Det riskerar att födas en apati kring problematiken.

Samtidigt fortsätter avhoppen från polisen och svårigheterna att rekrytera nya. Intresset för att arbeta i yttre tjänst är lågt, i synnerhet i de områden där kriminaliteten är som värst. Detta är ett moment 22. Regeringen har hårdnackat vägrat att gå in och höja lönerna, trots att det faktiskt är staten som är arbetsgivare. Märkligt nog gick det bra att göra ett riktat lönelyft till landets lärare, som ju är kommunanställda.

Så vad kan göras? Dan Eliasson efterlyser hårdare straff för vapenbrott och ökad möjlighet till kameraövervakning. Frågan är vad dessa åtgärder spelar för roll när polisen har återgått till gamla tiders pinnjakt genom att satsa på lättlösta trafikförseelser för att förbättra statistiken.

Eliasson begär även mer resurser, men faktum är att det har östs pengar över polismyndigheten under senare år. Det senaste tillskottet på 700 miljoner har främst använts till att fylla gamla hål. Och vad spelar mer pengar för roll om polisen inte ens lyckas rekrytera? Polisutbildningen har misslyckats med att fylla platserna tre terminer i följd. Politikerna kan kräva hur många poliser de vill – verkligheten är att dessa poliser inte finns.

Polisledningen trampar vatten och försöker vinna tid. Dagens inspel på DN Debatt är ett tydligt tecken på detta. En dag rinner dock tiden ut. Dan Eliasson kommer gå till nästa toppjobb i statlig förvaltning och lämna den skattebetalande allmänheten i sticket och en polismyndighet i förfall.

Efter sina år på Migrationsverket och Försäkringskassan har Eliasson uppnått ett slags hattrick i söndring av statlig förvaltning. I fallet med polismyndigheten har han emellertid haft mycket god hjälp av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

En skammens rodnad borde lägga sig över riksdagshuset.

Tidigare bloggat:
När ska det fan vända?
Polisen och sifferexercisen
När polisen inte längre kommer

Se även:
Presskonferens med polisledningen