Det har talats mycket om klyftor under Almedalsveckan. Såväl Jan Björklund som Annie Lööf ägnade en stor del av sina tal åt att beskriva faran med för stora klyftor i samhället.

De har således helt och hållet tagit klivet in på Socialdemokraternas planhalva. Det är en kamp de aldrig kan vinna, men det är en föraning om vilket parti de kan tänkas samarbeta med efter nästa val.

Under sossarnas dag i Almedalen lades fokus på välfärdsfrågorna. Efter att under de senaste två åren ha detroniserat oppositionen i frågor som rör migration, trygghetsfrågor och försvaret, går nu S all in för att få valrörelsen att handla om deras favoritfrågor. Det är en smart strategi.

Som brukligt bjöds på kritik mot de borgerligas föreslagna skattesänkningar. Magdalena Andersson ägnade all kraft åt att upprepa de tröttsamma harangerna om att jobbskatteavdraget har urgröpt statens finanser. Och som vanligt verkar ingen journalist ha ställt en enda relevant motfråga under hela dagen.

Det finansministern säger stämmer nämligen inte. Som tidigare har konstaterats, och som den socialdemokratiska partisekreteraren misslyckades med att bemöta i den famösa lördagsintervjunökade statens skatteintäkter under Alliansens år vid makten. Även justerat för befolkningsökningen.

Trots jobbskatteavdragen – eller snarare tack vare – gick fler till jobbet och totalt betalades det således in mer i skatter och avgifter. Detta handlar om något socialdemokratin har ytterst svårt att förstå sig på: incitament. Om du låter människor behålla mer av lönen ökar du inte bara incitamenten att arbeta mer – många kommer också att konsumera mer. Vilket ger staten inkomster i form av bland annat moms.

I Magdalena Anderssons stolpiga och ovana framträdande i Almedalen pekades huvudfienderna ut: Moderaterna och Sverigedemokraterna. Hon nämnde varken Alliansen eller de borgerliga mittenpartierna vid namn. Detta var säkerligen medvetet.

Precis som Tomas Ramberg konstaterar är det sannolikt en annan regering vi kommer se efter nästa val. Någon sorts mittenlösning. Socialdemokraterna friar nu öppet till mittenpartierna, och även om Lööf har kallat det ”osannolikt” att Centerpartiet skulle ingå i en regering med eller aktivt stödja Löfven har hon inte mycket till val om hon vill få inflytande efter nästa val. Alliansen är ju död och dörren till Sverigedemokraterna stängd.

Om C och L vill få inflytande kommer de emellertid behöva svälja en hel del socialdemokratisk skattehöjarpolitik. Efter en mandatperiod i oppositionell slummer när skatterna har höjts med tiotals miljarder är det nog inget som dessa partier lär ha problem med.

Finansministern lovar minst 20 miljarder till kommunerna under nästa mandatperiod i statligt stöd. Syftet är att försöka minska de hål i den kommunala ekonomin som inte minst migrationspolitiken har grävt och fortsätter att gräva. Det är kort sagt ett sätt för regeringen att köpa sig fri. Men, medger hon, det kommer bara räcka till att i bästa fall upprätthålla dagens välfärdsåtaganden.

Miljardrullningen till kommunerna är alltså i full igång. Men mycket mer kommer behövas om välfärdens kärna inte ska krympa. Socialdemokraterna bygger sina löften på att högkonjunkturen rullar på även under nästa mandatperiod. Det är lite djärvt.

Tiotals miljarder till kommunerna med bibehållna skattenivåer. Den som vill kan ju tro på den ekvationen. För oss andra luktar det skattehöjningar lång väg.