Vardagstryggheten kan bli en av de stora valfrågorna i nästa års valrörelse. Socialdemokraterna vill stjäla trygghetsfrågorna från Moderaterna och Sverigedemokraterna, och partikongressen i april hade talande nog temat ”Trygghet i en ny tid”.

Hittills är det vi fått se från regeringspartiet mer floskler än handling. S är betydligt bättre på att berätta hur saker ”ska” vara (ingen ska vara otrygg när de går ut på kvällen, flickor och kvinnor ska kunna gå på festival utan att bli antastade) än på att göra något som konkret förbättrar situationen.

Stefan Löfven använder gärna kraftuttryck. Han kallar tafsare för ”ynkliga män”, säger saker som ”vidrigt” och ”avskyvärt” när han får höra om kvinnor som behandlas illa. Men det är Löfvens snäll-Sverige, som för övrigt är lika mycket Centerpartiets, Kristdemokraternas, Liberalernas och Moderaternas, som har möjliggjort många av de brott som nu drabbar flickor och kvinnor.

För rättvisans skull ska nämnas att det vanligaste brottsoffret är en ung man, inte en kvinna. Det är män som löper störst risk att utsättas för brott, och det är även män som begår brotten i fråga. När det gäller känsla av otrygghet är det emellertid kvinnor som ligger i topp. Säkerligen handlar detta främst om rädslan för att bli utsatt för ett sexuellt motiverat brott.

När människor inte vågar gå ut vissa tider på dygnet, när det uppstår obehag att vistas ute utan sällskap kringskärs enskilda människors frihet. Deras liv begränsas. Hur ska vi tackla detta?

Det brukar sägas att vi inte ska uppmana kvinnor att anpassa sig till denna nya verklighet eftersom det då skuldbelägger det potentiella offret. Att kvinnornas liv begränsas är fel. Ändå vill jag uppmana kvinnor att tänka efter en gång till. Att vara försiktiga. Att skaffa en överfallssprej. Att vidta de åtgärder de kan för att minska risken för att bli utsatta. Detta skrivs i största tänkbara välmening.

Jag önskar att det inte vore nödvändigt, och jag hoppas att vi  kommer till en punkt då tryggheten bland Sveriges kvinnor ökar igen. Både i Tensta och Bromma. Men vägen dit känns lång, och detta beror delvis på att problemet är så mycket större än bara rädslan för överfall.

Här finns även en klass- och etnisk aspekt. Att otryggheten har fått så stor uppmärksamhet på senare tid handlar, tror jag, om att det nu är medelklassens kvinnor som drabbas. Få brydde sig när offren hette Fatima, Habib och Aisha.

Vi har hela områden där kvinnors frihet beskärs av den egna familjen och släkten från morgon till kväll. Så har det sett ut i flera decennier. Även detta handlar i högsta grad om ofrihet men har en annan dimension som är betydligt mer komplex än överfallsvåldtäkter. Detta gör mig inte särskilt optimistisk för framtiden.

Ett annat skäl till viss pessimism är den kompletta politiska impotensen i frågan. Nästan alla partier pratar vitt och brett om ordning och reda, hårdare straff och mer resurser till polisen. Verkligheten är dock att våldtäkt mot barn kan ge en månads fängelse, att personer som under våldsamma former gruppvåldtagit en ung kvinna får stanna i landet ”av humanitära skäl” och att alltför få av dessa brott klaras upp.

Så här raseras förtroendet för rättsstaten med knivskarp precision. Att somliga har mage att håna dem som känner otrygghet, med såväl hänvisning till badkarsolyckor som jämförelser med krigsområden, är en provokation i sig.

Natten tillhör inte vanliga kvinnor och män längre. Det är dags att göra något åt det.

Läs även:
Katerina Janouch