Malmö är inte bara svenska mästare i fotboll, staden har sannolikt även svenskt rekord i flest skjutningar per dygn. Tre skjutningar på 20 timmar i fredags talar ett brutalt och tydligt språk. Sveriges tredje största stad är fast i en galopperande brottsutveckling.

Vi talar om socialdemokratins skyltfönster. Eller som Johan Norberg uttryckte det när han som nyinflyttad malmöbo skrev om en ”stad i rörelse” för fem år sedan: en stad som genom till tillströmning av nya människor från 174 nationaliteter ger upphov till ”oväntade möten”.

Månne var det tre oväntade möten som skedde i fredags när det bland annat sköts mot åtta våningsplan. Sex lägenheter träffades. En googling på ”Malmö skjutning” ger 99 900 resultat. Det senaste är två dagar gammalt.

Det går (uppenbarligen) utmärkt att relativisera det som sker i Malmö. Men ponera att staden är mer än bara en brottsdrabbad plats. Ponera att den är en del av hela Sveriges framtid. En rad samverkande faktorer kan mycket väl göra att så blir fallet.

Jag är allvarligt bekymrad över brottsutvecklingen. Inte bara i Malmö utan i hela landet. Krisen i polisen gör inte bara att den har svårt att hantera den grövsta brottsligheten utan också att all annan kriminalitet bortprioriteras. När polisen lämnar människor i sticket vid misshandelsfall, inbrott och rån sänker det förtroendet för hela rättskedjan. I förlängningen kommer folk sluta anmäla och söka privata lösningar.

Den grova kriminaliteten som grasserar i många av landets segregerade invandrarförorter har möjliggjorts av de politiker som styrt Sverige under de senaste decennierna. Ansvaret ligger på både statlig och kommunal nivå.

Det är inte överdrivet komplicerat att räkna ut hur vi har hamnat här. Dagens situation är ett resultat av en omfattande asylinvandring, kravlösa och generösa ersättningssystem för den som inte arbetar, en konstant påfyllnad av utanförskap i redan trångbodda och segregerade områden samt en impotent rättspolitik som faktiskt premierar den som begår många brott samtidigt.

Lägg därtill en ängslighet för att diskutera problemets kärna, vilket förhindrat en saklig debatt om relevanta motåtgärder och lösningar. Låt vara att partiledarna nu tävlar i att ”ta oron på allvar” och att sätta ned foten mot den allvarligaste kriminaliteten.

Förtroendet är förbrukat, och i ett sådant läge hjälper det knappast att komma dragandes med löften om 10 000 fler poliser. Regeringen har ännu inte visat upp i vilken källare den har gömt den där maskinen som producerar nya poliser på löpande band. På polishögskolan står den i alla fall inte.

Sverige är fortfarande ett relativt tryggt land att leva i. Men det som den genomsnittliga beräkningen av brottsutsatthet inte visar är hur livet ter sig i de mest drabbade områdena. De som drabbas av tre skjutningar på ett knappt dygn. Där avrättningar sker på öppen gata. Där kvinnor faller offer för hedersmord, religiösa påbud och könsstympningar. Sverige har blivit ett land där helt främmande företeelser, som hanteringen av barnäktenskap, nu är mer än bara ett exotiskt inslag i myndighetsutövningen.

Det brukar sägas att man ska döma ett samhälle utifrån hur det behandlar sina mest utsatta. På samma sätt är det relevant att bedöma Sverige utifrån situationen i landets mest brottsdrabbade och segregerade områden.

Frågan som bör ställas till alla toppolitiker är om det är detta Sverige de älskar när de förklarar sin kärlek till fosterlandet på nationaldagen. Ty det är detta Sverige de har skapat.

Tidigare bloggat:
Fallen stad