Det blev inget extraval. Ingen talmansrunda. Det blev i stället en regeringsombildning med två ministrar som lämnar och ett antal som får nya arbetsuppgifter. Stefan Löfven svalde stoltheten och valde det minst omskakande alternativet. Därmed räddar han sin regering, åtminstone för stunden.

För att tala i militära termer gjorde Löfven en taktisk reträtt för att kunna gå till motangrepp, vilket han genom att behålla sin försvarsminister faktiskt gör. Alliansen måste ställa sig frågan om det är värt att kämpa för att tvinga bort den minst ansvarige av de tre statsråden. Om inte är striden över för den här gången. Å andra sidan skulle detta skapa en stank av feghet och oförmåga från oppositionen. Det troliga är att de inser att båten måste ros i land.

Den enda minister som får bära hundhuvudet på allvar är Anna Johansson. Ygeman ges en fortsatt viktig roll genom att utses till gruppledare. Därmed är det inte osannolikt att Löfven tänker sig en återkomst för den förre inrikesministern i den händelse att Socialdemokraterna regerar vidare efter nästa val.

Löfven ges nu beundrande lovord för sitt taktiska spel. Men faktum kvarstår att hans regering har försvagats med ett drygt år kvar till valet. På knappt tre år har regeringen Löfven tappat sex ministrar. Omständigheterna har skilt sig åt, men sex förlorade ministrar säger onekligen något om honom som regeringsbildare och chef.

Mehmet Kaplan försvann p.g.a. extremistkopplingar, Aida Hadzialic drack och körde bil, framtidsminister Kristina Persson visade sig inte ha någon framtid, en dunderimpopulär Åsa Romson dumpades av sitt eget parti och var därmed inte längre önskvärd. Nu försvinner alltså både Anders Ygeman och Anna Johansson. Däremot ges Annika Strandhäll, en del i det bästaste tjejgänget, utökade arbetsuppgifter.

Löfven höll ihop presskonferensen rätt bra, men blottade också sin ilska så fort journalisterna började ställa frågor. ”Det är den här regeringen som regerar, det är vi som styr landet!” dundrade statsministern. Särskilt mycket respekt för riksdagen har Löfven aldrig haft, och synen på parlamentet som ett transportkompani vars enda syfte är att stödja den sittande regeringen förstärktes under torsdagens pressträff.

Löfvens syn på makten som av Gud given till socialdemokratin är inte unik. Den tidigare statsministern Ingvar Carlsson gick i går ut och kritiserade Alliansen för att ”äventyra stabiliten” i Sverige. I själva verket är detta en omskrivning för att äventyra det socialdemokratiska maktinnehavet, något som av Rörelsen betraktas som det grövsta av brott.

Den socialdemokratiska maktarrogansen och skamlösheten upphör aldrig att förbluffa. Partiet vet hur man behåller regeringsmakten. Ty den förhärskande övertygelsen inom partiet är att när sossarna inte regerar, har de borgerliga bara makten till låns.