Det pågår förhandlingar om EU:s asylpolitik. Under en tid har vissa länder drivit på för att få till stånd ett permanent omfördelningssystem.

Enligt Vänsterpartiets Malin Björk, som ansvarar för förhandlingarna, finns även förslag på att förmå EU:s medlemsländer att ta emot kvotflyktingar från UNHCR. Men detta ska bli frivilligt, vilket lär betyda att de gamla vanliga länderna fortsätter att ta emot medan andra avstår från att skriva avtal.

Förhandlingarna har gått trögt. En rad EU-länder har motsatt sig en tvångsmekanism som skulle innebära ett stort tryck på de östeuropeiska stater som inte tillhört favoritdestinationerna under de senaste årens asylinvandring till EU.

Varje EU-land ser om sitt eget hus i första hand. Det var också vad Sverige tvingades till för knappt två år sedan. Efter alla högtidliga tal om att inte ställa grupp mot grupp och talrika ställningstaganden för allas lika värde landade ändå den svenska regeringen i att frågan handlade om svensk välfärd kontra migranters rätt till ett liv här. Regeringen Löfven drog i det som Sverigedemokraterna i en utskälld reklamfilm kallat för ”invandringsbromsen”.

Vi befinner oss i en folkvandringens tid. Det beror inte på att världen är avsevärt mycket mer våldsam i dag än för 20, 50 eller 100 år sedan utan främst på att människor har fått det ekonomiskt bättre. Fler har i dag medel för att ta sig till ett annat land. De kan betala tusentals dollar till smugglare. De allra fattigaste har aldrig haft möjlighet att migrera.

Miljoner människor söker sig nu genom hela kontinenter för att ta sig till Europa, och mer specifikt vissa EU-länder. Ryktet om Sverige och Tyskland har spridit sig. Många är emellertid inte flyktingar från krig och förföljelse utan snarare ekonomiska migranter på jakt efter en bättre tillvaro i väst.

Vissa ifrågasätter detta med argumentet att ingen skulle riskera sitt och sin familjs liv i en gummibåt om de inte var i en akut situation. Låt oss då vara lite kyliga och kalkylera riskerna. Under det stora migrantåret 2015 sökte 1,3 miljoner asyl i EU, Norge och Schweiz (källa: Pew Research Center). Det var ett rekord, och mer än dubbelt så många som 1992.

Samma år dog 3 771 personer när de försökte ta sig över Medelhavet. Risken för att dö var således ungefär 3 promille. Den som satte sig i en båt då hade förstås inte denna statistik klar för sig, men den är ändå talande för hur liten risken för att förolyckas faktiskt var. Rubrikerna till trots.

Om du genom en kort men obehaglig båtresa har en chans att kanske tjugodubbla din levnadsstandard, få logi, sjukvård, gratis studier för dina barn och pengar för ditt uppehälle (plus allt som flyktingsmugglarna lurat i dig) – skulle du inte ta chansen? För väldigt många är svaret enkelt.

Att EU behöver en ny politik råder inga tvivel om. Men att fortsätta drömma om en permanent och rättvis omfördelningskvot inom unionen är att bedra sig själv. EU har ännu inte lyckats omfördela de 160 000 migranter som det beslutades om 2015.

Det mest akuta och väsentliga som måste ske är att EU slutar stödja den pågående flyktingsmugglingen. Genom att åka allt längre ut för att hämta migranter i rangliga gummibåtar gynnar EU varje dag skrupelfria flyktingsmugglare och ekonomiska migranter som kan betala för sig för att få ett materiellt bättre liv i Europa.

I medierna beskrivs dessa insatser som hjältemodiga. Visst räddas liv, men att fortsätta så här är ungefär som att varje dag betala lösensummor till kidnappare och vara glad över situationen. Fokus borde ligga på att se till att kidnappningarna, eller i detta fall flyktingsmugglingen, upphör och att hjälpen går till de allra mest utsatta. De människor som inte sitter på båtar på Medelhavet utan är kvar i hemländerna.

Eftersom migrationen inte är knuten till någon enskild militär konflikt utan snarare är en naturlig del av vår nya globaliserade värld, kommer den att fortsätta. Det är dags att fler vaknar upp och inser det. Och börjar fundera över dess konsekvenser.