Almedalsveckan lider mot sitt slut. Frånsett att statsministern valde att göra en populistisk PR-resa runt Sverige i stället var det mesta som vanligt. Med ett drygt år kvar till valet börjar det utkristallisera sig hur varje parti tänker sig att nästa valrörelse ska bli – om de får bestämma.

Mer intressant än det rätt fattiga sakpolitiska innehållet är det politiska klimatet och vad det gör med oss. Det har så länge jag kan minnas varit mer eller mindre polariserat. I Sverige har vi inga storkoalitioner mellan höger och vänster. Alla lever av blockpolitikens låsning.

Att vara moderat i det rödgröna Jämtland var kanske inte som att vara sverigedemokrat i dag – men inte så långt ifrån. Liknande kan jag förställa mig att det måste vara för en vänsterpartist i Vellinge. I kommunpolitiken fikas det inte gärna över partigränser. Den politiska kampen tar för vissa aldrig slut, den pågår 24 timmar om dygnet.

Avståndstagandet från personer med ”fel” åsikter har sålunda alltid funnits där. Men jag kan inte minnas att debattklimatet varit så ängsligt som det är nu. Nu räcker det att skriva om vissa frågor för att bli misstänkliggjord. Det räcker att prata med en viss person, att gilla ett inlägg, att dela en länk.

Sociala medier rör sig i ljusets hastighet, och det är inte alltid lätt att ha fullständig koll på allt man klickar ”gilla” på eller de länkar man delar. Misstag begås, men viljan att förlåta är obefintlig. Ett ögonblicks klick kan leda till utfrysning.

I Almedalen berättas att personer filmat vilka som gått in i vissa partiers tält. Som om ett besök i ett tält innebär en fullkomlig underkastelse för partiets politik.

Riktigt så är det ju inte tänkt att Almedalen ska fungera – tvärtom ska denna politiska jippomässa underlätta dialogen och förståelsen mellan partier, företag, myndigheter och vanliga människor. Grundtanken raseras om folk tvingas se sig över axeln innan de besöker ett seminarium eller ett parti.

Denna polarisering gör oss rädda, nervösa och fega. I förlängningen riskerar den att göra oss dumma i huvudet. Ty vi möter aldrig den andre, vi vågar inte sätta våra egna föreställningar på prov genom att möta idéer och perspektiv som går på tvärs med dem.

Tyvärr är detta en föraning om hur skrikig, intolerant och mörk nästa års valrörelse kan bli.

Tidigare bloggat:
Kan vi leva tillsammans?

Se även:
Johan Westerholm m.fl. i Almedalen