Liberalernas ledare Jan Björklund försökte locka sympatier genom att bli ganska personlig i sitt Almedalstal under måndagskvällen. Han pratade om sin klassresa, om sina barn och om sin älskade mor som gått bort. Kanske anades rent av en gråtmild grimas där någonstans. Men sakpolitiskt var det tydligt att Björklund har väldigt lite att komma med.

Jan Björklund beskrev problemen med integrationen, utanförskapet och segregationen. Allt detta vill han göra något åt. Men vilken trovärdighet har hans parti? Det är ju lite grand som att be pryomanen släcka branden, ärligt talat. Folkpartiet hade ansvar för integrationsfrågorna i åtta långa år. Nyamko Sabuni försökte uppmärksamma vissa problem men föreslog så trubbiga åtgärder att hela problematiken hon ville lyfta kunde avfärdas.

När Erik Ullenhag tog över portföljen eskalerade raset i ljusets hastighet. Problem förtegs eller relativiserades. Kampen mot Sverigedemokraterna överskuggade allt, och inga medel var förbjudna. I dag har vi facit, och det är inte vackert.

Att Björklund fått upp ögonen för allt från hedersförtryck till den höga arbetslösheten bland utrikes födda är ju bra. Välkommen till verkligheten. Men han är knappast rätt person att ta itu med de problem han själv varit med om att skapa.

Ett besked var påfallande tydligt och utan omskrivningar: Liberalerna vill återinföra de enkla jobb som rationaliserats bort. Detta för att de nyanlända ska komma i arbete.

Här avslöjas vilken fantasivärld som folkpartisterna levt i under många år. De har på fullt allvar propagerat för ökad asylinvandring med argumentet att Sverige behöver dessa människor för att klara välfärden och att hela samhället berikas som en sorts bonus. (Om de enbart använt det humanistiska argumentet hade jag kunnat respektera det.)

För att upprepa: I dag vill Liberalerna alltså återinföra bortrationaliserade jobb för att de människor som skulle rädda välfärden inte ska fastna i livslång bidragsförsörjning. Björklund hävdar därtill att den stora striden inte ens handlar om jobben utan om de värderingar som många människor från Mellanöstern bär med sig när de kommer till Sverige.

Tonläget är onekligen ett annat nu än under Ullenhags ministertid. Men tvärvändningen är så skarp att den knappast inger förtroende. Vem i hela friden skulle köpa en begagnad bil av Jan Björklund? Eller än mindre ge hans parti inflytande över svensk politik igen?

Liberalernas trovärdighetsproblem är även Alliansens. Moderaterna och Kristdemokraterna har exakt samma trovärdighetsklyfta att överbrygga. Vad Centerpartiet beträffar cirklar de numera runt i en egen galax.

Ett parti som ser verkligheten först när alla andra normalbegåvade tjatat om den i flera år förtjänar vare sig regeringsmakt eller ett stärkt röstetal.

I rättvisans namn ska nämnas att Liberalerna visserligen har satt ihop ett 34-punktsprogram för att täta klyftor i samhället som uppstått i hög grad till följd av partiets egen migrations- och integrationspolitik. Mycket är emellertid gamla lösningar på problem vars omfattning har mångdubblats sedan de presenterades förra gången. Utvidgat RUT till lämning av återvinningsmaterial och ännu en subventionerad anställningsform? Seriöst?

Jan Björklund är inget mer än en Janne Svarslös när det kommer till de problem hans parti skapat.