Var inte så negativ! Svärta inte ned bilden av Sverige. Allt löser sig. Var optimist!

Dagens politiska debatt är i hög grad en kamp mellan optimister och pessimister. Det står en strid mellan personer som ser sig som framstegsvänliga å ena sidan och personer som betraktar sig som realister å den andra. Detta handlar inte bara om att se glaset som halvfullt eller halvtomt utan om åsiktsskiljaktigheter avseende hela samhällsutvecklingen som sådan. Uppfattningarna är diametralt motsatta. Går Sverige framåt eller bakåt?

Allt går att mäta. Optimisterna kan glädjas åt tillväxten. Pessimisterna kan hälla smolk i glädjebägaren genom att hänvisa till BNP per capita, som inte är fullt lika imponerande. Regeringens vänner lyfter fram det stora bostadsbyggandet. Andra påpekar då att de bostäder som nu byggs knappast är till för unga, låginkomsttagare och nyanlända, det vill säga de grupper som har svårast att hitta bostad.

Centerpartiets chefsekonom Martin Ådahl hör till optimisterna. I en diskussion med Jimmie Åkesson och Beatrice Ask var det just den klämkäcka optimismen som Ådahl menade skulle hjälpa Sverige att klara den så kallade integrationsutmaningen (se här). Eller som han uttryckte det: att lyfta fram problemen ”är att låta pessimismen sjunka ned över detta öppna, positiva land.”

Ådahls resonemang ligger farligt nära retoriken i valfri frikyrkoförsamling. Tro, folk, tro! Man muß glauben, som en tysk ledare en gång sade. Tro kan flytta berg, säger någon. Ta din säng och gå, säger en annan.

I den sakpolitiska verkstaden kokar emellertid allt ned till konkreta förslag. Här är den centerpartistiska optimismen inte fullt så imponerande. Det som Ådahls parti föreslår är nämligen klassiska liberala åtgärder för att öka incitamenten att arbeta och driva företag. Och visst, inget fel i det.

Bekymret här är inte att åtgärderna i sig nödvändigtvis är tokiga utan att de är till för att åtgärda helt andra problem än de som den centerpartistiska migrationspolitiken har skapat. Lägre anställningskostnader ökar inte asylinvandrares humankapital. Enklare regler för att starta och driva företag (vilket för övrigt inte alls är så komplicerat som C påstår) hjälper inte den som helt saknar utbildning eller ens har kapacitet att studera.

Det är som om centerpartisterna inte begriper vilka det är som har invandrat under de senaste decennierna. Har de ens kommit i närheten av en försörjningsstödsenhet ute i kommunerna för att se vilka människor som nu är här? Det verkar inte så.

Därmed inte sagt att vi inte behöver reformer. Jag tror exempelvis att vi behöver begrava den universella välfärdsmodellen och ersätta den med en som i betydligt högre grad bygger på kvalificering till olika sorters sociala förmåner (idén att ge upp hela välfärdsstaten tror jag är dödfödd i Sverige). Det betyder att den som arbetar och betalar in till den gemensamma kassan också har rätt att plocka ut i andra änden. Den som inte gör det kommer finna sig i att inte få del av samma ersättningar och förmåner.

Därutöver behövs en rejäl rensning i bidragsdjungeln. Det ska aldrig någonsin löna sig ekonomiskt att leva på ersättningar jämfört med att ta ett arbete. De bidrag och ersättningar som oundvikligen kommer vara kvar ska alla vara behovsprövade eller knutna till de inbetalningar som individen har gjort, däribland barnbidraget.

Det ska betonas att dessa föreslagna reformer inte kommer lösa integrationen. Rent krasst landar jag i slutsatsen att de problem som Sverige har dragit på sig i hög grad är olösliga. Politiker av olika partikulörer kan laborera med skatte- och ersättningsnivåer, men i slutändan handlar det om att Sverige som land har överskridit sin integrationspotential.

Det finns kort sagt en gräns för hur stora mängder av lågutbildade och kulturellt avvikande individer från trasiga och dysfunktionella stater som ett högspecialiserat och kompetenskrävande samhälle som det svenska kan absorbera. Optimism räcker inte särskilt långt.

Som Thomas Gür påpekar i en text om det etniska utanförskapet har det under lång tid vuxit fram ett sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda. I dag är detta gap rekordstort. Infödda svenskar klarar sig utmärkt medan arbetslösheten och bidragsberoendet bara växer bland personer med utländsk härkomst. Detta kan lindras med vissa reformer, men det är oerhört svårt att se hur det ska kunna besegras.

Många inom grönhögern vill nu att det ska skapas enkla jobb till lägre löner. Stat, kommuner och näringsliv ska sålunda värpa fram arbeten som inte efterfrågas för att människor som arbetsmarknaden inte efterfrågar ska få en lön i stället för att leva på offentliga ersättningar (märk dock väl att en stor del av denna lön ofta kommer vara offentligt finansierad). Det luktar panik om denna politik.

Här står vi nu. Med utbildningsinsatser, offentligt finansierade anställningar och framtvingade enklare arbeten bekostade med skattemedel. Den där superekonomin som LO spådde att migrationen skulle skapa i Sverige lär vi inte se röken av. Även detta får tillskrivas en något överdriven form av optimism.

För alla som föredrar en något mer realistisk syn på tillvaron, även när prognosen visar lättare kuling och spöregn, är det dags att konstatera att alla problem faktiskt inte har en lösning. Vissa problem kommer vi få leva med.

Tidigare bloggat:
Tänk om det inte blir bättre än så här?