Gemensamt för auktoritära stater och krafter är viljan att kontrollera inte bara samtiden utan även dåtiden. Erövrare har i alla tider försökt skriva om historien. Diktaturer vill ha kontroll över befolkningen genom att skaffa sig makten över det förflutna.

Vinnaren skriver historien, brukar det heta, och detta är smärtsamt korrekt. Utgången av andra världskriget har format hela västvärlden och sättet på vilket vi ser på Europa och EU samt skapat en delvis mer ursäktande inställning till kommunismen (en av segrarna i kriget).

I Kina präglas nutiden i allra högsta grad av utgången av kriget mot Japan, och för KKP är historierevisionism en central del i propagandan om partiets hjältemod. Kulturrevolutionen var Mao Zedongs sätt att stryka ett streck över kinesisk historia, människor och allt som enligt honom inte passade in i det perfekta socialistiska samhället.

Det är dock inte bara auktoritära stater som gör så här. Tyvärr upplever vi nu i väst liknande tendenser att sudda ut och skriva om historien.

En konkret konsekvens av detta är den vandalisering av statyer som studenter genomför i bland annat North Carolina. Den förträfflige Stephen Fry fick frågan (se klippet här) om dessa tendenser i ett samtal med Jason Rubin för en tid sedan efter liknande incidenter vid Oxford. Hans slutsats var att det är galet att bekämpa idéer man ogillar genom att ge sig på statyer (och han drog en parallell till infantiliseringen av den västerländska kulturen, men det är en diskussion för en annan text en annan dag).

Ja, visst är det galet. Att slå och sparka är den ointellektuelles sätt att driva opinion. Endast den svagsinte som saknar tron på ordets makt, eller förmåga att uttrycka sig, ger sig på symboler med våld. Bara den som inte kan verbalisera sina tankar skriker och slår.

Kampen mot historien bedrivs även mer subtilt. I Sverige, Storbritannien och USA sker det bland annat i form av ett reningsbad av politisk korrekthet i den högre utbildningen.

Det viktigaste är inte längre att lära sig mer om historien för att kunna förstå och tolka den utan att exkludera sådant som inte passar in i vad som anses vara ett modernt och progressivt sätt att tänka. Att en student inte känner sig ”representerad” i historieböckerna har blivit ett argument mot vissa läroböcker och kurser.

Således klagas det över att historieundervisningen innehåller alldeles för många män. Som om det hjälpte någon att förstå Hitlertyskland bättre genom att prata lite mer om Magda Goebbels och mindre om hennes make. Eller som om vi skulle förstå bildandet av staten Qin bättre genom att analysera det ur ett hbtq-perspektiv.

Att kontrollera språket är likaledes viktigt då det är ett sätt att påverka vårt sätt att tänka. Ett till synes trivialt exempel är införandet av ett könsneutralt pronomen, ”hen”. Fiffigt rent språkligt, säger vissa, men då bortser de från den politiska dimensionen. ”Hen” hade aldrig blivit ett dugg omdebatterat om det inte varit politiskt från första början. Och att rensa i gamla barnböcker är ytterligare en metod bland många för att forma framtidens människa genom att skriva om historien.

I krig är det segraren som förstör förlorarens monument och bygger sina egna. Visst kan det finnas legitima skäl att riva statyer av förtryckare och tyranner. Men det som nu sker i USA och Storbritannien är något annat.

DN:s Evelyn Schreiber skriver:

Föreställ dig att du är en afroamerikansk förälder som ska förklara för din dotter vem [slavägaren] Robert E Lee är, och varför just han hyllas med en prålig staty mitt på torget i staden där ni bor. Skulle du kunna göra det?

I stället för att pedagogiskt berätta för sitt barn om afroamerikansk historia och förklara vilken utveckling som har skett under de senaste 50 åren, ska man alltså riva en staty? Vad har barnet då fått för möjlighet att förstå någonting? Ska svenska föräldrar resonera likadant när barnet frågar om statyn på Karl XII torg i Stockholm?

Det finns förstås en milsvid skillnad mellan Kulturrevolutionen och att tvinga fram ett politiskt korrekt språk eller att riva en staty. Men tendensen i vår del av världen just nu är oroväckande. Intoleransen gentemot oliktänkande och respektlösheten mot det historiska arvet – som vi åter igen ska förstå, inte nödvändigtvis försvara – är illavarslande.

Vinnaren river förlorarens monument och bygger sina egna. Månne tror de skrikande studenterna att de genom att riva statyer av gamla soldater har vunnit något. Åstadkommit något.

Den stora förloraren tror jag emellertid är allas vår förståelse av både vår samtid och vår historia.