Norrmännen har ett begrepp för oss i Sverige. De kallar det för ”det svenska tillståndet”, och det har åter blivit aktuellt nu under den norska valrörelsen.

Norges invandringsminister Sylvi Listhaug besöker Rinkeby för att informera sig om ett av de områden som i Norge kallas ”no go zones” och i Sverige ”utsatta eller särskilt utsatta områden”.

Den svenska migrationsministern Heléne Fritzon svarade med att ställa in ett planerat möte med sin norska kollega då hon, som hon uttryckte det, ”inte vill vara en del av den här kampanjen”. Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård tycker att Listhaug ska be stockholmarna om ursäkt. Ty Rinkeby ”sprudlar av livskraft och energi”, menar hon.

Reaktionerna är väntade. I det svenska tillståndet ingår nämligen envis förnekelse och aktiv relativisering av faktiska problem. Allt handlar nu om den så kallade Sverigebilden – att måla upp en helt igenom positiv bild av utvecklingen. Detta är socialdemokratins stora projekt, ty något ”samhällsbygge” pågår inte. Det enda Socialdemokraterna bygger, såväl i riksdagen som i Stockholms stadshus, är kulisser och dimridåer.

Att anklaga politiska motståndare för att ljuga är ett knep som vanligtvis tas till när argumenten tryter. På min debattartikel om bostäder till ensamkommande i Dagens Samhälle fick jag huvudsakligen tre reaktioner. En avmätt som signalerar uppgivenhet. En ilsken som basunerar ut att ”invandrarna tar alla lägenheter!” och slutligen en ifrågasättande som anklagar mig för att ljuga. Många tror helt enkelt inte på det jag skriver.

Den sistnämnda reaktionen påminner mig om när Hanif Bali twittrade om hur mycket i bidrag en icke-arbetande fyrabarnsfamilj maximalt kan få ut, och vilken effekten blir om båda föräldrarna i stället väljer att arbeta heltid. Skillnaden visade sig vara en tusenlapp. Bali fick genast motta påståenden om att han ljög, fiskade i grumliga vatten och så vidare. Därefter presenterade han beräkningarna och kritikerna tystnade.

Karin Wanngård anklagar Listhaug för att fara med osanning men lyckas inte förklara vad i ministerns utspel som är direkt osant. Aftonbladets Lena Mellin försöker, men det går inget vidare:

Det finns inga områden som polisen vägrar besöka, invandringen har sedan urminnes tider varit kontrollerad, man kan inte flytta hit bara för att man har lust med det om man inte är EU-medborgare som kan försörja sig, och självklart gäller svensk lagstiftning överallt.

Ovanstående uppräkning av sådant som alltså inte skulle vara sant är besynnerlig eftersom vi vet att polisen avstått från insatser till följd av säkerhetsläget, vi vet att Sveriges gräns i praktiken varit vidöppen fram till för två år sedan och vi vet att det växer fram parallella samhälls- och maktstrukturer i en rad förorter. Det är ju därför polisen har så svårt att lösa brott där.

Att låtsas om att dessa problem inte finns, att denna utveckling inte pågår, är ett bedrägligt beteende som de allra flesta ser eller börjar se igenom. Lycka till att vinna människors förtroende i framtiden.

Andra sidan av myntet är också intressant. Samtidigt som regeringen och dess stödtrupper ute i landet kämpar mot en negativ Sverigebild och skriker ”lögn!” så snart någon kritiserar utvecklingen, har regeringen beslutat att satsa mot vad som i Sveriges Radio beskrivs som ett ”växande problem med gängkriminalitet och utanförskap”. Och polisen får, som vi tidigare konstaterat, sju extra miljarder.

Varför dessa satsningar om nu utvecklingen i Sverige är så positiv? Varför behovet av en polisstation i Rinkeby när stadsdelen ”sprudlar av livskraft och energi”? De kriminella är månne fulla av energi, men den där livskraften som finansborgarrådet pratar om pyser ur vanligt hederligt folk när rättsstaten drar sig tillbaka och brottslingar kliver fram.

Det svenska tillståndet måste brytas. Steg ett är att erkänna dess existens.