Hur kan det komma sig att personer som begått en synnerligen grov gruppvåldtäkt inte utvisas? Hur kan en domstol ens komma på tanken att ange ”humanitära skäl” för att våldtäktsmän ska få stanna i Sverige? Svaret finns i det svenska rättssystemet.

Det talas mycket om skärpta straff i dessa dagar. Såväl Sverigedemokraterna som Moderaterna och Socialdemokraterna driver frågan om skärpta fängelsestraff för vissa våldsbrott. De har förstått att det sticker i ögonen på folk när den som begår grova våldsbrott släpps ut efter korta straff och kan fortsätta ge sig på andra människor.

Desto mindre talas det om tillämpningen av redan existerande lagar. Våra tings- och hovrätter använder ytterst sällan hela straffskalan utan tenderar att lägga sig i dess botten, vilket är problematiskt. Återfallsförbrytare vet att de kan fortsätta begå brott utan att det ger kännbara straff.

Varför ser det ut så här?

Fredrik Wersäll, president i Svea hovrätt, var i Studio Ett i Sveriges Radio i vintras tydlig med att lagstiftarens anvisning till domstolen är att när det kommer till påföljd ska rätten i första hand välja påföljder som inte innefattar fängelse. ”Det ligger i straffsystemet”, konstaterade Wersäll.

Dennis Martinsson, doktor i straffrätt vid Stockholms universitet, gav medhåll. Påföljdsystemet är designat så att fängelse är det sista alternativet, påpekade han. Utgångspunkten för svenska domstolar är att påföljden ska vara villkorlig dom eller skyddstillsyn. Detta betyder att rätten exempelvis ska välja kontraktsvård i stället för fängelse, det vill säga ett mildare straff.

Sveriges domstolar har alltså i uppdrag att undvika att den som begår grova brott döms till fängelse. Den springande punkten ligger i tillämpningen och rättssystemet som sådant.

Hela systemet kan sägas vara riggat i den tilltalades favör redan när rättegången börjar. 

En del skulle kunna bli bättre genom att höja minimistraffen för våldsbrott. Men rätten kan ändå välja att gå på en mindre allvarlig brottsrubricering och söka undvika fängelse så länge detta är dess uppdrag.

Det krävs en mer grundläggande förändring än bara höjda straff. Det svenska rättsväsendet måste få ett helt annat fokus, och det entydiga uppdraget till rätten vara att ge brottsoffret upprättelse, skydda samhället från farliga individer och att återanpassa förstagångskriminella samtidigt som notoriska återfallsförbrytare fråntas allt vad straffrabatter heter.

Tyvärr saknas denna diskussion i den rättspolitiska debatten, som tenderar att reduceras till en fråga om straff och fler poliser.

Konsekvensen av ett system som har till uppdrag att se till den tilltalades bästa och inte till brottsoffrets upprättelse eller samhällets rätt att markera mot oacceptabelt beteende ser vi redan.

Vi ser kriminella som skrattar åt polis och rättsväsende, brottsoffer som känner sig svikna och ett samhälle som sänder signalen att det är brottslingen vi ska värna. Ingen annan.

Det är dags att kräva anständighet av det svenska rättsväsendet.