Samhällsdebatten domineras för närvarande av migrations- och integrationsfrågorna och ska så göra. Sannolikt kommer det se ut så under överskådlig tid. Detta betyder oundvikligen att andra frågor som är nog så viktiga principiellt, och berör många människor, hamnar helt i skymundan.

Dit hör drogfrågorna. Sverige har oerhört hög dödlighet bland narkomaner jämfört med andra länder, men politiskt är stödet för den restriktiva och uppenbart dödliga politiken fortsatt kompakt. Om vi bortser från de politiska ungdomsförbunden är det endast Vänsterpartiet som har öppnat för avkriminalisering, men denna policy kan ses som en naturlig del av partiets ”hellre vård än straff”-tänkande i kriminalpolitiken.

Dock tror jag att något är på väg att hända i narkotikafrågan. Tonläget har förändrats, och harm reduction-tänkandet är i dag inte endast förbehållet ett fåtal debattörer långt ut på högerkanten utan är faktiskt alltmer praktisk verksamhet ute i landet.

Vägen till en avkriminalisering är förvisso lång, och Sverige lär bli ett av de sista länderna i Europa som fattar ett sådant beslut. Många fler kommer dö. Men jag tror att vi kommer hamna där så småningom, åtminstone beträffande cannabis.

Dit hör också hela sexhandelsdebatten. Den dyker visserligen upp då och då i pliktskyldigt arga debattartiklar skrivna av feminister som menar att all sexhandel är en form av våld mot kvinnor (det är alltid lika oklart hur de ser på män som säljer sex). Men debatten på politisk nivå är sedan länge över.

Det är kanske inte så konstigt, eftersom alla riksdagspartier är ense om att det ska vara förbjudet att köpa sex. Inte för att ett förbud underlättar tillvaron för den som säljer sex utan för att lagstiftaren tycker att sexköp är fel. Lagar som stiftas utifrån äckelkänslor och ideologisk blindhet blir sällan bra.

En avkriminalisering löser förstås inte allt. Stigmatiseringen runt sexhandel är svår att bli av med, det lär oss exemplet Nya Zeeland som har avkriminaliserat men där en utvärdering visade att det enda som den nya politiken inte fått bukt med var just stigmatiseringen. I övrigt noterades hälso- och trygghetsvinster bland sexarbetarna och en ökad tillit till polis och sociala myndigheter.

Narkotika- och sexköpsförbudet är ideologiska lagar som inte tar hänsyn till vad forskningen säger eller vad missbrukare respektive sexarbetare upplever. Tvärtom sätts en stolthet i att ge blanka fan i just detta.

När sexköpslagen utvärderades 2010 konstaterade utredaren, numera JK, Anna Skarhed att det faktiskt var positivt att många sexarbetare for illa av sexköpsförbudet:

När det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.

Maktens arrogans är sällan så naken. Enligt samma perversa logik har politiker sannolikt i decennier sett höga dödstal bland narkomaner som något närmast positivt eftersom det kan tänkas verka avskräckande.

En avkriminalisering av både narkotika och sexhandel skulle ha betydande fördelar på flera plan. Dels skulle det, i synnerhet i fallet med droger, lösgöra stora resurser som polisen kan använda bättre.

Dels skulle det möjliggöra för en annan syn på den som använder droger respektive säljer sexuella tjänster. De skulle behandlas som vuxna människor av kött och blod, individer fattar beslut som just i deras livssituation för ögonblicket kan vara rationella.

Just nu verkar inget parti villigt att ta i dessa frågor på allvar. Det är olyckligt och vittnar om feghet. Priset betalas dagligen av dem lagstiftaren bryr sig allra minst om.

Tidigare bloggat:
Sexhandeln och moralismen
Sexköpsutredningen: del 1
Sexköpsutredningen: del 2

Läs även:
En sexarbetare svarar 

Se även:
Paneldebatt där bl.a. Petra Östergren deltar