Lite i skymundan för Moderaternas kollaps inför öppen ridå och Anna Kinberg Batras avgång har regeringen presenterat de första byggstenarna i höstbudgeten.

Kravet om misstroendeförklaring mot enskilda statsråd gav faktiskt resultat. Regeringen drar tillbaka två skattehöjningar och förändrar en tredje. Detta kan vara Alliansens största seger under hela mandatperioden (vilket säger en del). Efter alla meningslösa tillkännagivanden lyckades allianspartierna faktiskt åstadkomma något konkret så här i elfte timmen.

Regeringen anser sig nu inte behöva de extra miljarder som skattehöjningarna hade gett. Ekonomin går nämligen starkt, och pengarna flödar in. Så starkt att analytiker sedan en tid tillbaka varnat för överhettning.

Finansministern anser sig ha ett så kallat reformutrymme på 40 miljarder. Det är mer än tre gånger så mycket som Konjunkturinstitutets 12 miljarder, och väcker en del frågor. Räknar regeringen kallt med att högkonjunkturen fortsätta att leverera mer än beräknat till statskassan?

Det regeringen kallar utrymme för ”reformer” är i själva verket pengar som kommer användas till att höja bidrag. Bland annat förväntas en höjning av barnbidraget, en helt meningslös åtgärd. Att höja ett generellt bidrag som ges till alla oaktat årsinkomst är särskilt dumt i så här goda tider.

Överhettningen märks bland annat genom att många branscher skriker efter personal som motsvarar kompetenskraven. Förskolan är inget undantag, och det är således inte att förvåna att en skola i Borlänge löst problemet genom att ta in vuxna som inte kan tillräcklig svenska. Detta kommer vi sannolikt få se mer av när kullarna växer och lärarbristen blir alltmer akut.

Trots att vi befinner oss på toppen av en högkonjunktur stiger arbetslösheten. Regeringen misströstar dock inte, den spår i motsats till de flesta bedömare att arbetslösheten sjunker under valåret. Denna spådom kräver förutom besvärjelser i den högre skolan en hel del trixande för att bli verklighet.

Skälet till detta är att 8 av 10 inskrivna på Arbetsförmedlingen tillhör så kallade svaga grupper som har notoriskt svårt att få jobb. Det är långtidsarbetslösa, lågutbildade och i allt högre grad nyanlända. Deras kompetens motsvarar inte vad arbetsgivarna efterfrågar. Regeringen hoppas att dessa människor ska anställas av ren välvilja.

Vi kan räkna med att regeringen kommer satsa hårt på subventionerade anställningar för att få bort folk ur statistiken över öppet arbetslösa lagom till valet. Målet på EU:s lägsta arbetslöshet 2020 ligger fast, och för att ens komma i närheten krävs mer än bara förändringar på marginalen.

Eftersom den rödgröna regeringen vägrar genomföra systemförändringar återstår egentligen bara olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Gammal, traditionell sossepolitik, med andra ord.

En fläskig valbudget med höjda bidrag och rosenskimrande beskrivningar av utvecklingen på arbets- och bostadsmarknad är vad vi har att se fram emot. Men egentligen är den rätt ointressant.

Överlag känns valet 2022 mycket mer intressant och spännande än nästa års val. Det är nämligen om fem år som effekterna av hög asylinvandring, bostadsbrist och regeringens blinda fläckar på avgörande områden kommer bli uppenbara. Och vem vet i vilket skick landets polis är då.