I filmen The Invention of Lying spelar Ricky Gervais en man som är ensam om att kunna ljuga. Detta är han förstås inte sen att utnyttja. Hela omgivningen framstår som fullkomligt infantil eftersom ingen kan tro att någon far med osanning. Allt som sägs måste helt enkelt vara sant.

Jag tänkte på Sverige när jag såg filmen, vilket gjorde mig en smula deprimerad. Vad händer med ett land där myndigheter, politiker och journalister tror gott om alla? Där de generösa ersättningssystemen är byggda på föreställningen att alla är ärliga?

Vi hör det inte minst i migrationsdebatten. ”Folk vill jobba och göra rätt för sig!” hävdas det med emfas. Således måste den höga arbetslösheten bland utrikes födda bero på att någon eller något hindrar dem från att ta ett arbete.

Så är det förstås också i vissa fall (avsaknad av utbildning och språkkunskaper är sådana hinder). Men om vi tittar bakom denna enkla förklaring ser vi incitamentstrukturer som gör det alltför förmånligt att inte arbeta och att maximera bidrag genom den uppblåsta välfärdsstaten (Hanif Bali har klarlagt hur illa det är ställt).

Den som tror gott om alla kommer oundvikligen bli blåst. Som svensk skattebetalare som inte gör minsta försök att undkomma de skatter och avgifter som åläggs mig känner jag mig rätt lurad varje dag. Jag ser vart pengarna tar vägen, och det är inte kul längre.

Naiviteten kan spåras på en rad områden. Det var naivitet, och en förment godhet, som möjliggjorde att en vuxen asylsökande blev placerad på ett boende för barn där han mördade en 22-årig kvinnlig anställd. Ingen kunde väl ljuga om sin ålder, troddes det. Resultatet blev en mördad ung kvinna.

Det var naivitet som gjorde att en man efter besked om utvisning kunde ta sig till Ikea och leta reda på två offer, en mamma och hennes son, och knivmörda dem. Ingen som fått avslag kunde väl göra annat än att böja sig för beslutet och återvända hem frivilligt, troddes det. Resultatet blev två döda människor.

Och det var förmodligen både naivitet och okunskap som gjorde att Transportstyrelsen inte verkade förstå vilka uppgifter som myndigheten lagrade (regeringens hantering präglas mest av ren inkompetens, faktiskt).

Vi kan inte ha det så här. Vi måste kunna förvänta oss mer av det officiella Sverige, av lagstiftare och statsledning. Lite klarsynthet och en smula sunt förnuft är väl inte för mycket begärt.

Jag vill ha vuxna politiker som bedriver en politik för vuxna människor. Som litar på att vi kan tänka själva och fatta egna beslut men också förstår att incitament för att fuska, ljuga och vinna personliga fördelar gentemot andra ligger i människans natur och att detta måste tas i beaktande när allt från ersättningssystem till asylpolitik konstrueras.

Min erfarenhet är att de flesta människor är ärliga och rätt hyggliga. Många lämnar in kvarglömda plånböcker på tåg och hjälper till när någon blir sjuk ute på stan. Men det går inte att bygga ett samhälle på anekdoter och fina erfarenheter. Tyvärr måste vi vara lite mer cyniska än så.

Galenskapen där alla går omkring och tror gott om alla men samtidigt misstror vår förmåga att bestämma mer över våra egna liv måste få ett slut.

Visst kan vi fortsätta att tro gott om alla hela tiden. Men det blir i förlängningen inte ett samhälle som gynnar dem som verkligen är ärliga och vill göra rätt för sig utan bara den som alltid kommer undan med att inte göra det.

Läs även:
HAX: Sverige och dumskallarnas sammansvärjning