Genom att tvinga Anna Kinberg Batra att avgå som partiordförande har Moderaterna löst ett av sina ungefär 37 problem.

I sin avskedsföreställning påminde Kinberg Batra om att hon valdes enhälligt av sitt parti både i januari och oktober 2015. I själva verket lär det ha funnits åtskilliga partimedlemmar med dubier om hennes chanser att bli en bra partiledare, men de höll tyst. Inga motkandidater fanns. Då kan det gå så här.

Anna Kinberg Batras avgång förändrar ingenting för Moderaternas läge som ett oppositionsparti utan vare sig riktning och självförtroende. Det går att kritisera vissa av hennes ställningstaganden, men problemet är det framför allt har saknats en tydlig riktning i politiken.

Under de senaste tre åren har Moderaterna bränt förtroendekapital. Decemberöverenskommelsen var Reinfeldts sista försök att hålla Sverigedemokraterna utanför politiskt inflytande.

DÖ blev emellertid oerhört impopulär bland borgerliga väljare eftersom pakten i princip möjliggjorde för den rödgröna regeringen att strunta i riksdagsmajoriteten. Riksdagen fråntogs sin rättmätiga makt som beslutande organ.

Många pekar på Kinberg Batras beslut den 19 januari 2017 att öppna för samtal med SD som början på slutet. Beslutet drev nymoderater till Centerpartiet, men i själva verket är hennes fall från partiledarposten en konsekvens av betydligt djupare interna problem.

Anna Kinberg Batra tog över ett parti som under Reinfeldts ledning helt avideologiserats. När den store ledaren lämnade partiet i sticket på valnatten fanns ingen ryggrad kvar, ingen kompass att använda för att orientera sig i en delvis ny terräng. Att välja en person som stod så pass nära den tidigare ledaren var heller ingen signal om en nystart.

Reinfeldts sorti gjorde att locket kunde lyftas från tidigare tabubelagda frågor, vilket gav en tillfällig känsla av frihet. Samtidigt blev situationen förvirrande. Vad tycker egentligen partiet? Vart vill det ta Sverige? Svaren saknades, och DÖ gjorde knappast rollen som oppositionsparti enklare.

Under hela mandatperioden har M fått tampas med två pedagogiska problem; det ena är att så fort regeringens politik beskrevs som mycket skadlig för Sverige undrade väljare varför M inte utnyttjade riksdagsmajoriteten för att fälla Löfven. Det andra är att när kritik framfördes mot regeringens brister i försvarspolitiken, migrationspolitiken, integrationspolitiken och polisens galopperande kris kunde såväl regering som väljare ställa motfrågan vad M själva hade gjort under sina åtta år vid makten.

Klokast och mest kortfattat sammanfattade TV4:s politiske kommentator Ulf Kristoffersson Moderaternas problem under torsdagen: ”När man utvärderar Kinberg Batras gärning bör man också titta på vad Fredrik Reinfeldt lämnade efter sig.” Ett ideologiskt förvirrat parti som låtit sig förblindas av en enskild människas popularitet.

Den som tror att Moderaterna har löst någonting genom att bli av med ett sänke till partiledare kommer under de kommande veckorna att inse hur pass stora partiets problem egentligen är.

Härnäst stundar frågan om vem som är beredd att ta sig an ett kamikazeliknande uppdrag som ny partiledare med 15 procent i opinionen ett år före ett riksdagsval.

För störst chans till en nystart bör partiet plocka någon utanför den innersta kretsen och så långt bort från Reinfeldt som möjligt. Något säger mig att det kommer bli ett mycket bekvämare och tryggare val än så.