Den 1 juli sänktes ersättningen för varje ensamkommande. Sedan en tid tillbaka kämpar många kommuner med att kunna erbjuda boenden som täcks av denna lägre ersättning.

Detta har inte nämnts på bloggen tidigare, men det är dags att lyfta på locket. Jag arbetar i en verksamhet i Stockholms stad som ansvarar för att ta fram bostäder för bland annat ensamkommande. Efter en lång boendetid i familjehem och på HVB-hem blev det nu dags att flytta männen (för det rör sig främst om män) till ett mycket mer prisvärt alternativ i stadens egen regi.

Som bekant vimlar det inte av billiga boenden i Stockholm. Stadsdelen får således trolla med knäna med minst sagt magstarka konsekvenser. En sådan är att prioritera denna grupp framför andra som vi normalt arbetar med i socialtjänsten (som missbrukare och personer med diagnoser aktuella inom socialpsykiatrin), en annan att plocka de lägenheter som använts för att ge kvinnor en skyddad adress. Dessa tas nu över av ensamkommande.

Undanträngningseffekter, kallas det. En verksamhet tränger undan en annan. Någon prioriteras. Eller för att alla politiker ska förstå: grupp ställs mot grupp. Rent moraliskt har jag invändningar mot detta, men i stadsdelen fanns inga alternativ. Och som tjänsteman är jag en kugge i maskineriet och gör givetvis mitt jobb.

Jag anser emellertid att det är viktigt att alla vet vilka konsekvenser politiken faktiskt får. Inte ens en välskött stadsdel i landets största stad kan snabbt ordna fram lägenheter till ensamkommande och nyanlända utan negativa effekter.

Mot bakgrund av allt detta är det häpnadsväckande att åtta borgarråd och gruppledare från Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Liberalerna, Centerpartiet och Feministiskt initiativ i Stockholm kräver att utvisningar till Afghanistan stoppas. Gissa om detta skulle bli ett incitament för fler ensamkommande att komma till Sverige.

Socialborgarrådet Åsa Lindhagen (MP) ”tycker” att rådande säkerhetsläge i Afghanistan kräver ett stopp för avvisningar dit. Hon går därmed emot både regeringen, i vilken hennes eget parti sitter, och Migrationsverket, en statlig myndighet som rimligen har lite bättre koll på saken än ett miljöpartistiskt socialborgarråd som tror att Stockholms skattebetalare är en stor bankomat.

I några dagar har en illegal demonstration pågått, först på Mynttorget och sedan på Medborgarplatsen. Demonstranterna kräver ett stopp för avvisningar till Afghanistan, alltså precis det ovannämnda partier skriver under på. Aktivism är dock inte samma sak som seriös förvaltning. Att MP, V och Fi är aktivistiska partier är ingen nyhet. Däremot är det bedrövande att se L och C hänga på tåget.

Min bestämda uppfattning är att socialtjänsten inte ska vara en bostadsförmedling, men tyvärr har asylpolitiken skyndat på denna utveckling. Efter att under ett antal år ha sett hur kommunen curlar och fixar och som en konsekvens tränger ut annan verksamhet för att nyanlända ska få boende och service, landar jag i att en radikal förändring behöver ske på nationell nivå.

Det talas ofta om att asylpolitiken måste ha legitimitet. Det kommer den inte ha om utvecklingen fortsätter i tangentens riktning. Om nu svenska politiker inte kan enas om att stoppa asylmottagandet helt och hållet under överskådlig tid, se åtminstone till att lägga den i folkets händer.

Privatisera asylmottagandet!

En privatiserad asylpolitik skulle ge alla med öppna hjärtan chansen att bidra genom att ordna försörjning och boende för de asylsökande, vars asylansökan givetvis ska hanteras av en oberoende myndighet och inte av sittstrejkande aktivister. Alla kan då registrera sig som ”fadder”, eller vad det nu ska kallas.

Motiveringen till att Sverige ska fortsätta att ta emot många asylsökande, och inte utvisa någon, är ofta att ”Sverige är ett så rikt land”. Det finns mycket riktigt många med god ekonomi i vårt avlånga land – låt dem visa i praktisk handling hur viktig frågan om en generös asylpolitik är.

För det var väl inte tanken att det var andra som skulle betala?