Stefan Löfven höll vid lunchtid sitt årliga sommartal, denna gång i Eskilstuna. I förväg hade han och justitie- och inrikesminister Morgan Johansson på en pressträff låtit meddela att regeringen föreslår en miljardsatsning på polisen.

Under de kommande tre åren ska polisen få ett tillskott på 7,1 miljarder. Det är en betydande satsning som är mycket välbehövlig. Exakt hur pengarna ska användas är oklart, men Löfven och Johansson nämnde bland annat polisens arbetsvillkor.

Löneläget vill regeringen däremot inte lägga sig i. Nog är det en smula märkligt att staten kan göra en riktad lönesatsning på landets kommunanställda lärare men hävdar att den inte vill blanda sig i lönebildningen för statsanställda poliser. Staten är ju för bövelen arbetsgivare.

Människor känner otrygghet, konstaterade Löfven yrvaket på en pressträff där läget för polisen och rättstryggheten beskrevs i generellt negativa ordalag. Det behövs krafttag, fastslog han. Detta i ett land som enligt samstämmiga uppgifter aldrig har varit säkrare.

Månne har regeringschefen tagit intryck av den senaste tidens skjutningar, men framför allt har nog regeringen insett att polisens så kallade ”leveransår” 2017 håller på att bli ännu ett förlorat år efter den stora omorganisationen.

Satsningen kan också betraktas som märklig med Löfvens tidigare påståenden i Financial Times i åtanke. Då hävdade han att svenska folkets oro över utvecklingen i Sverige var rent ”surrealistisk”. Titta på tillväxten bara.

De sju miljarderna räddar troligen för tillfället ansiktet på rikspolischefen, som med anledning av de senaste dagarnas skjutningar kallas till justitieutskottet för att förklara vad som görs. Men faktum kvarstår: rikspolischefen är fel man på fel plats (det är ärligt talat svårt att hitta någon rätt plats för honom) och polisens problem kan inte enbart lösas med mer pengar.

Polisens arbetsuppgifter behöver renodlas, dess befogenheter utökas och hela rättsväsendet anpassas efter en ny verklighet med yngre våldsverkare så att de som polisen griper inte omedelbart försätts på fri fot.

”Staten är alltid starkare än gängen”, hävdar Morgan Johansson. Bevisligen är detta inte sant. Polisen kan kraftsamla i enskilda områden genom att få förstärkning från andra delar av landet. Men den kan inte göra detta i norr, söder och väst samtidigt.

I rättvisans namn ska sägas att kritiken mot de borgerligas år vid makten är högst relevant och korrekt. Regeringen Reinfeldt tog varken försvarsmakten eller polisen på något som helst allvar, vilket gör att allianspartiernas trovärdighet i dessa frågor är en enda lång uppförsbacke.

Att kasta pengar på problem har varit regeringen Löfvens signum de senaste tre åren. Migrationsverkets budget har exploderat. Kommuner och landsting har fått tio extra miljarder – men bara för att kunna upprätthålla dagens servicenivå. Nu är det polisens tur att hamna under miljardregnet.

Systemförändringar skyr Löfven däremot som pesten. Detta betyder att de nödvändiga förändringar som skulle kunna förhindra framtida kriser i en tid när det kanske inte finns så många miljarder att strö omkring sig uteblir. Löfvens politik saknar såväl visionära anslag som systemkritisk insikt, vilket betyder att grunden i problemen han säger sig vilja lösa förblir orörd.

Sammanfattningsvis har regeringen uppenbarligen förstått att polisen och tryggheten kan bli en viktig valfråga nästa år. Att ösa pengar över dessa problem är Löfvens sätt att neutralisera oppositionen så att valrörelsen kan handla om välfärdsfrågor och skatter i stället.

På impotenta och förvirrade allianspartier med självskadebeteende fungerar det säkert. Däremot är det högst oklart om det lockar tillbaka några SD-väljare till den socialdemokratiska fållan. Men det kanske inte ens behövs.

Tidigare bloggat:
Ett riggat system