Mitt förhållande till Svenska kyrkan är något komplicerat. Jag är döpt, konfirmerad och vigd i Svenska kyrkan, och planerar att döpa ett barn där framöver, men jag är inte troende. Jag har aldrig haft en djupare religiös övertygelse och skulle inte beskriva mig som kristen.

Däremot har jag en dragning till de mer lättsmälta delarna av kyrkans existens. Jag gillar julkonserter, går gärna in i kyrkor och tänder ljus när jag är ute och reser och hyser en respekt för kyrkans arbete med ungdomar och den närvaro som kyrkans män och kvinnor visar i kris.

I takt med att åren har gått har jag emotionellt distanserat mig till Svenska kyrkan. Huvudskälet är den politisering och vänstervridning som blir alltmer uppenbar i kyrkans ställningstaganden. Det tycks finnas få skäl att stanna kvar som medlem.

Om en dryg månad är det kyrkoval. Valdeltagandet var 13 procent 2013 och spås inte bli mycket högre denna gång. Därmed finns faktiskt en hyfsad chans att påverka mandatfördelningen om bara fler bara går och röstar på alternativ till de vänsterpartier som samlat flest röster i de senaste valen.

Vänsterdominansen i kyrkan är det som fått mig att allvarligt fundera på utträde. När ärkebiskopen Antje Jackelén havererar fullständigt offentligt, biskop Eva Brunne knäböjer för Stefan Löfven på Twitter, kommunikationsansvarige på kyrkokansliet i Uppsala, Gunnar Sjöberg, kallar det ”uppviglande” och ”okristligt” att bära kors och enskilda präster gör helt häpnadsväckande utspel bär det sannerligen emot att vara kvar som medlem.

Samtidigt som det är viktigt att inte döma en organisation med över fem miljoner medlemmar utifrån vad ett antal enskilda stollar gör, är det ytterst besvärande att flera av dessa stollar tillhör kyrkans toppskikt och därmed är dess tyngsta representanter.

Jag har vägt för och emot, och efter att ha följt några personer i mitt Facebookflöde har jag landat i slutsatsen att vara kvar som medlem i Svenska kyrkan och utnyttja min rösträtt för att åtminstone göra det lilla jag kan för att bekämpa de vänsterkrafter som håller på att ta över.

Det finns ännu tid att gå ur en annan dag.