Det talas mycket om god ton i debatten. Min uppfattning är att borgerligheten generellt sett alltid varit mer väluppfostrad än vänstern. Den har tagit smällarna, svalt ovett och stått pall mot de mest hårresande anklagelser. Tesen har varit att osakliga angrepp visar att motståndarsidan redan har förlorat.

Detta har inneburit att högern visserligen ofta vunnit den sakpolitiska debatten, men inte nödvändigtvis rösterna eller allmänhetens förtroende för sin verklighetsbeskrivning. Att sitta på sin kammare och känna sig som en vinnare när det är motståndaren som dikterar politiken och samhällsutvecklingen är föga konstruktivt.

Bara det faktum att begrepp som ”höger”, ”skattesänkning” och ”privatisering” har en negativ klang i den svenska samhällsdebatten visar på att vänstern redan vid inledningen av en diskussion har ett slags moraliskt försprång medan personer till höger riskerar att bli defensiva.

Månne är det därför moderaten Hanif Bali retar gallfeber på hela vänstern. Han spelar nämligen inte efter de gamla reglerna där borgerliga förväntades låta påhopp stå oemotsagda utan har i stället bestämt sig för att behandla andra som de behandlar honom. Det gillas förstås inte alls.

Såväl krönikörer som ledarskribenter och politiskt aktiva hatar Hanif Bali för att han ger svar på tal. De ser som vanligt inte bjälken i sitt eget öga, och just denna brist på självinsikt har gjort mig övertygad om att Balis strategi är den enda rätta. Om inte annat är det det moraliskt riktiga att inte låta sig stampas på.

Hyckleriet har blivit vardagsmat i svensk politik. Det är numera inga som helst konstigheter att landets statsminister säger sig vara oroad över den politiska polariseringen och den hårda tonen i debatten och senare samma dag kallar landets tredje största parti för ”nazistiskt”.

Mycket som sägs är mot bättre vetande. Men Socialdemokraterna är så övertygade om sin egen förträfflighet att de anser att alla knep är tillåtna. I slutändan handlar det faktiskt om att knåda en opinion i rätt riktning, vinna val och behålla regeringsmakten – inte att inkassera meningslösa stilpoäng och beröm från politiska motståndare.

S anklagar de borgerliga för att vilja rasera välfärden medelst ”ofinansierade skattesänkningar till de rika”. Själva har de emellertid inte rört de fem jobbskatteavdrag som alliansregeringarna införde och som alltså, enligt S, gjorde att Sverige höll på att gå sönder. Och, tänka sig, den största satsningen i regeringens höstbudget är en skattesänkning! Frågor på det? Naturligtvis inte.

Besvärande nog tycks den socialdemokratiska dubbelmoralen inte bekomma vare sig allianspolitiker eller landets journalistkår. De är marinerade i den vid det här laget.

Att slå hål på hyckleriet och dubbelmoralen är inte överdrivet svårt om man bara försöker. När partisekreteraren Lena Rådström Baastad av SR:s Jörgen Huitfeldt fick motfrågor om påståendet att Alliansens jobbskatteavdrag urholkat välfärden kunde hon inte svara. Hela korthuset rasade där och då i radiostudion, ty grundpremissen att skattesänkningarna 2006-2014 gröpte ur välfärden är objektivt inkorrekta. Ändå fortsätter S att hamra in budskapet som om den där famösa intervjun aldrig ägt rum. Och såväl allianspolitiker som övriga medier låter det passera.

I söndagens Agenda i SVT tog justitie- och inrikesminister Morgan Johansson morskt till orda och påstod att Sverigedemokraterna verkar ”på samma kant” som nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Jimmie Åkessons utspel att han vill förbjuda NMR tolkade Johansson som att SD-ledaren ”vill bli av med en konkurrent”.

Uttalandet är fullkomligt hårresande, och det kommer från en av regeringens tyngsta ministrar. NMR är en hitlersekt bestående av våldsbejakande extremister i begreppets rätta bemärkelse. SD har en minst sagt fläckad historia men har i dag en judinna i sin partiledning och är ett parti som växer kraftigt bland såväl invandrare som LO-kollektivet.

Menar landets justitieminister verkligen att före detta socialdemokratiska kärnväljare skulle rösta på ett nazistiskt parti? Högst sannolikt inte, men Morgan Johansson gjorde uttalandet ändå. Och inte blev det några rubriker av det i mainstreammedia. Övertramp passerar om de har rätt avsändare och mottagare, och detta vet sossarna mycket väl.

Precis som i en stor fotbollsmatch finns det ingen heder och ära i politiken. Det handlar om att vinna, även om det inbegriper filmningar, fulknep när ingen ser och att ljuga för domaren. I slutändan är det resultatet på tavlan som räknas, inte vem som kämpat bäst eller velat mest. Sverige skulle kunna vara ett annat land om borgerligheten slutade vara så artig och mesig.

Socialdemokraterna är mesta mästare i detta spel. Det är dags att fler inser att sättet att slå dem på är att spela enligt samma regelbok. Utan skam i kroppen. Med fair play kommer man inte långt.

Tidigare bloggat:
Tomheten i retoriken

Läs även:
Fnordspotting