Det är i livets mer extrema situationer som vi får bevittna om systemen levererar. Om polisen lyckas gripa en person när vi blivit utsatta för brott. Om vården fungerar när vi blivit allvarligt sjuka. Om skolan lyckas ge det där barnet med särskilda behov rätt stöd så att skolgången blir både uthärdlig och meningsfull (och livet i vuxen ålder likaså).

Samma sak gäller huruvida förlossningsvården fungerar som den ska när det blir dags att sätta nytt liv till världen. Kort sagt i de situationer där vi är utsatta och behöver professionell hjälp. Själv har jag nyligen fått bevittna det sistnämnda.

Det råder en uppmärksammad bb- och förlossningskris i Sverige. Kvinnor har fått föda i bil och flygas till Finland. Direkt ovärdigt. För vår egen del gick allt oerhört snabbt, vilket lätt skapar stress, men tack och lov var bemötandet enastående direkt från ankomst. En helt fantastisk personal som nästan ber om ursäkt för att de finns till. Det är dessa underbara människor – främst barnmorskor och undersköterskor – som vi måste se till att behandla bättre. Ge dem bättre lön och arbetsvillkor. Uppvärdera deras arbete.

En av ytterst få positiva satsningar i regeringens valbudget är en satsning på förlossningsvården. Den behövs. Men i övrigt är budgeten anmärkningsvärt spretig och tom på verkligt innehåll.

Pengar är faktiskt inte allt. Regeringen har en ful ovana att kasta pengar på alla problem. Det är visionslöst, men i vissa fall, som polisen, är det dessutom lite som att kasta något i ett svårt hål. Utan en förändring av den interna kulturen och polisens prioriteringar kommer alla pengar i världen aldrig att räcka. 

I riksdagens budgetdebatt anklagade den blivande moderatledaren Ulf Kristersson regeringen för att slösa bort den rådande högkonjunkturen på ofokuserade satsningar. Det är svårt att inte hålla med. Höjt barnbidrag, ett generellt bidrag som kommer såväl arbetslösa som miljardärer till del, är knappast en relevant åtgärd i brinnande högkonjunktur när ekonomer varnar för överhettning.

Konjunkturen är annars regeringens smala lycka. Ty starka effekter av den rödgröna arbetsmarknadspolitiken är svåra att finna. Det är knappast de några dussin extratjänsterna i välfärden eller några hundra så kallade moderna beredskapsjobb som hållit arbetslösheten i schack.

Att höja skatten på sparande, fortsätta subventionera bostadslån och öka de generella bidragen när vi befinner oss på toppen av en högkonjunktur är direkt vårdslöst. Om Socialdemokraterna har tänkt att ratta landet i ytterligare fyra år är det dessutom korttänkt.

När konjunkturen vänder står Sverige dåligt rustat. Regeringen har tagit den bekväma vägen och lämnat de så nödvändiga strukturella reformerna därhän.

Polisen är i fortsatt kris, utanförskapet ett växande problem och bostadsmarknaden ett galopperande haveri. Vad ska Magdalena Andersson säga när skiten träffar fläkten? ”Vi höjde i alla fall barnbidragen?”