I måndagens Studio Ett lät Sveriges Radio journalisten Joakim Lamotte komma till tals angående flera avskyvärda våldtäktsfall som bara blivit liggande hos polisen utan att något gjorts – trots utpekade gärningsmän.

Polisens företrädare kunde bara beklaga. De hinner inte med. Inte ens en anmäld våldtäkt på en 12-åring går längre före allt annat. ”Vi utreder våldtäkter på treåringar”, blev det uppgivna svaret. Därtill har vi förstås utredningar av alla dödsskjutningar som slukar alltmer av polisens resurser numera.

Detta pågår i Stefan Löfvens Sverige, i regeringens ”samhällsbygge” där alla kurvor sägs peka åt rätt håll och där solidaritet råder.

Under tisdagen öppnade riksdagen, och statsministern presenterade sin regeringsförklaring. En sak kan vi vara säkra på, och det är att Stefan Löfven fortsätter att vara en alla tiders floskelkanon. Det är väldigt mycket yta men desto mindre innehåll i regeringens politik.

Visserligen är det så här regeringsförklaringar brukar se ut, men vi kan ändå ta några exempel:

”I höstens budget prioriteras barnfamiljernas ekonomi”

Löfvens flirt med barnfamiljerna betyder sannolikt höjt barnbidrag (vilket var ett vallöfte 2014). Samtidigt vill regeringen höja skatten för de 1,8 miljoner svenskar som har ett ISK, ett investeringssparkonto. Vänsterpartiet kallar det omfördelningspolitik från de rika. Det finns tydligen många rika i Sverige. Löfven höjer bidrag med ena handen och bestraffar eget sparande med den andra.

”200 000 fler går till jobbet”

I likhet med Reinfeldt väljer Löfven att argumentera för sin politik genom att peka på hur många fler som arbetar nu jämfört med före förra valet – utan att bry sig ett dugg om hur mycket befolkningen har vuxit sedan dess. Häromdagen fick Arbetsförmedlingen skarp kritik för att deras åtgärder inte fungerar – ingen vet för vilken gång i ordningen. Regeringen avser göra: ingenting.

”Världens först uttalat feministiska utrikespolitik ska fortsätta att leverera”

Eh…va?

”Organiserad brottslighet har ingen plats i Sverige”

Det har det bevisligen, och problemen med dödsskjutningar och gängkriminalitet har eskalerat under Löfvens tid vid makten. Hittills under 2017 har det skett sex skjutningar i veckan. Nästan varje dag skjuts det någonstans i Sverige. Men det är inte bara skjutvapen som används. Häromdagen knivmördades en asylsökande 17-åring av en annan asylsökande på ett gym.

Problemet är att polisen befinner sig i ett moment 22. Ju mer den prioriterar den grova brottsligheten, desto mer får vardagsbrottsligheten stå tillbaka. Alltså de sorters brott som drabbar flertalet. Vilket påverkar allmänhetens förtroende för polisen negativt. Regeringen har bestämt sig för att polisens problem ska lösas genom att ösa pengar över myndigheten. Det kommer om några visa sig hur pass naivt detta synsätt var.

”Det blir svårare att vara kriminell i Sverige”

Regeringen satsar 750 miljoner kronor mer på brottsbekämpning under valåret. Det låter kanske mycket, men pengarna ska delas mellan SOS Alarm, Tullen, Säkerhetspolisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Kriminalvården. Resurser behövs för att hela rättskedjan ska fungera, men givet hur många myndigheter som ska samsas om slantarna är det ett dåligt skämt. Det är svårt att se hur det skulle bli särskilt mycket svårare att vara kriminell under 2018.

Det som stör mest är emellertid inte goda men för små satsningar på rätt saker utan allt fokus på trams. Regeringen vill exempelvis satsa på kulturen genom att bland annat Kungliga Operan och Dramaten tillförs medel för fler digitala utsändningar. Så ska klyftorna i samhället minskas, resoneras det. Jo, kyss mig.

Regeringen föreslår skärpta straff, en ny (inte helt problematisk) sexualbrottslagstiftning och säger sig vilja verka mot barnäktenskap. Många år efter att problemet uppmärksammats. Men den har inte gjort någon analys av hur denna kriminalitet mot kvinnor och flickor har uppstått och eskalerat.

Tänk om statsministern var lite mer intresserad av de där barnen som blir våldtagna men vars ärenden fortfarande ligger orörda efter två månader. Då kanske någon kunde ta honom på allvar.