Nutidsbeskrivningen av Sverige, den så kallade Sverigebilden, är synnerligen polariserad. Förenklat skulle den kunna beskrivas som tvådelad – en positiv och en negativ. Men det finns mer i den än så.

Regeringen, liberaler, folkpartister och vissa libertarianer sällar sig till den första gruppen. De pekar på den höga tillväxten, gör historiska jämförelser av förekomsten av vissa brottstyper nu och då, och är hysteriskt klämkäcka när så krävs.

Den negativa är i sig själv tudelad. Inom den återfinns nationalister som menar att nationen är på väg att gå under, men även besvikna borgerliga som månne inte spår ett framtida inbördeskrig men är pessimistiska kring Sveriges utveckling och dryftar planer på emigration.

Bland pessimisterna hittar vi också folk inom vänstern. De tror att Sverige är på väg att spåra ur i rasism, nazism och högerextremism.

Den sistnämnda föreställningen manifesteras ofta i krönikor men även på ledarplats i landets största kvällstidning Aftonbladet, när tidningen inte är upptagen med att hylla den sittande regeringen och allt som är så bra med Sverige (vem har sagt att en ledarsida måste vara konsekvent eller koherent?).

En av de främsta förespråkarna för att detta inferno är på väg är Fredrik Virtanen, nöjesjournalisten som av outgrundlig anledning blev ledarkrönikör. I hans senaste alster (via Unvisit) berättar han, som så ofta på mellanstadienivå, om Auschwitz-Birkenau och avslutar med att fråga sig hur ”högerextremismen växt sig starkare igen och får stöd av allt fler människor”.

Jag borde spela förvånad, eftersom det saknas stöd för att nazismens popularitet skulle växa i Sverige. Men det är förstås inte marscherande och förintelseförnekade nazister som Virtanen avser i första hand utan personer som röstar på Sverigedemokraterna och alla som kan tänkas yttra kritik mot svensk migrationspolitik. Så långt har glidningen gått.

Detta är möjligt genom en spridd okunskap om vad som hände i Europa på 1940-talet. Den allmänt vedertagna bilden av Hitler är att han var en högerextrem politiker som drog nytta av folkets behov av en syndabock för både utfallet av första världskriget och den ekonomiska 30-talskrisen. Han erövrade sedan andra länder med målet att skapa en tysk överhöghet i Europa och världen. Deutschland über alles. 

På senare tid har en del andra perspektiv på Hitler och nazismen luftats. Det har varit välgörande och tankeväckande. Timothy Snyders två verk Bloodlands: Europe Between Hitler and Stalin och Black Earth: The Holocast as History and Warning är, om än knastertorrt skrivna, bland de bättre böckerna som skrivits om nazismen, Förintelsen och vad jag vill kalla hitlerismen – Hitlers idévärld – på senare år. Kanske rent av på decennier.

Inför lanseringen av Black Earth sade Snyder: ”Det oroar mig att historien om Förintelsen, trots att dess betydelse blivit mer allmänt erkänd, även har förlorat i skärpa.” När jag läser svenska tidningar tänker jag att Snyder nog inte vet hur rätt han har.

Som så mycket annat är Förintelsen inte enkel utan tvärtom oerhört komplex. Den är inte bara Auschwitz och gaskammare, elaka SS-män och döda judar. Idégodset bakom detta massiva brott är mer komplicerat och mångfacetterat än så. Även om det av förklarliga skäl blir korthugget på en blogg är det värt att skriva några rader om idéerna, ty det är ju i idévärlden som personer som Virtanen menar att de han kallar dagens extremhöger går armkrok med den historiska nazismen.

Till skillnad från många andra definierar Snyder inte Hitler som en extrem nationalist. Nazistledaren brydde sig inte om nationer, ej heller den tyska. (Därför är extrema nationalisters vurm för just Hitler lite lustig.) Hitlers perspektiv låg på en helt annan nivå.

Grundläggande i Hitlers världsåskådning var naturens lag. Det var egentligen den enda lag han avsåg att följa. Allt annat – allt från etik och moral till idén om rättsstatens principer – pekade han ut som judiska påfund som måste utplånas för att människan skulle återvinna sitt rätta och naturliga tillstånd. Således var Hitler oerhört konsekvent när han i krigets slutskede konstaterade att framtiden tillhörde de starkare östfolken. En nationalist, påpekar Snyder, hade gjort som Italien och Rumänien och bytt sida för att rädda sitt eget land. För Hitler var detta ointressant eftersom Tyskland alltid bara var ett verktyg för honom. Han var ointresserad av nationen.

Det som många som sjunger och skriver om öppna gränser och en värld utan nationalstater förmodligen inte känner till eller begriper är att Snyder mot bakgrund av Förintelsens fasor faktiskt slår ett slag för nationen och dess institutioner. Det var nämligen tack vare dessa som judar över huvud taget överlevde, när de väl gjorde det.

I sina böcker gör han gång på gång en poäng av att Förintelsen endast skedde där staten slagits sönder, där det rådde laglöst land. Det var i Polen och delar av Sovjetunionen som utrotningen kunde genomföras. Inte i Västeuropa eller i Tyskland. Det var inte en stark stat som var förutsättningen för Förintelsen utan tvärtom ett statslöst tillstånd.

Om Förintelsen ska ge oss några lärdomar att använda i vår moderna tid är det betydelsen av att inte vara naiva inför den ondska som faktiskt finns runt om oss. Att inte tro alla om gott hela tiden. Vi måste ständigt hålla garden uppe, försvara nationalstaten som den visserligen ofullkomliga konstruktion vi har i dag och skydda dess institutioner från förfall.

Detta förutsätter att vi inte tummar på vare sig rättsstaten eller samhällskontraktet. För när dessa fallerar, när tilliten till demokratins grundläggande fundament minskar, går det ohyggligt snabbt utför.

Avslutningsvis kan vi återknyta till Snyders ord om vad Förintelsen kommit att bli i vår moderna förståelse av den:

”Den har kommit att handla mycket mindre om orsaker och mycket mer om bilder och att minnas och hedra. Att hedra skapar en respektfull tystnad. Det har sin plats, men det genererar ingen kunskap.”

Kunskapsluckor är vad som föder såväl extrema krafter inom moderna hitlersekter som nöjesskribenter på ledarsidor som tycker sig se nazister i varje hörn.

Sverige och västvärlden skulle tjäna på att lära sig mer om vem tänkaren Hitler egentligen var. Men det skulle innebära att parallellerna mellan vår tid och 30-talet plötsligt inte blir lika effektfulla längre. Och vad ska tidningarna då skriva om?