Allt tyder nu på att Moderaternas nästa partiledare heter Ulf Kristersson. Vadslagningsfirmorna lär jubla, ty oddsen på Kristersson måste ha varit låga. Men frågan är vad partiet förväntar sig ska bli annorlunda den här gången jämfört med under Anna Kinberg Batra?

När Moderaterna valde Kinberg Batra förstod jag ingenting. Där och då tyckte jag att Ulf Kristersson nog kändes som ett mer trovärdigt alternativ. Nu befinner jag mig i liknande bryderier: jag har svårt att förstå hur Moderaterna resonerar.

På ett plan begriper jag. M tar den bekväma vägen och väljer, om något oförutsett nu inte inträffar, en person som har regeringserfarenhet och verkar hyggligt omtyckt. Problemet är att detta val inte löser några av partiets övriga problem.

Någon sorts analys av varför M är på väg att reduceras till landets tredje största parti måste rimligen ha gjorts ute i distrikten. En slutsats som uppenbarligen dragits är att Kinberg Batra inte var rätt person för jobbet. Vilket de flesta av oss hade kunnat berätta i förväg för att bespara Moderaterna denna knipa.

Men mer då? Moderaternas problem slutar sannerligen inte där. Kristersson är insyltad i såväl Reinfeldts andra (misslyckade) mandatperiod som kaoset efter valet 2014. Han har sedan dess tagit avstånd från DÖ och även förklarat den gamla moderata migrationspolitiken som ”inte bra”, men Kristersson var likafullt högst inblandad i båda. Omsvängningar efteråt är ju lätta att göra.

Den första frågan som ställdes efter att Ulf Kristersson bekräftat att han kandiderar var föga förvånande om han vill samarbeta med Sverigedemokraterna. Svaret lät väl inövat. Nej, han vill inte samarbeta med SD. Däremot får partiet gärna rösta på Alliansens förslag.

Kristersson tar sålunda ett steg bakåt från Kinberg Batras öppning om att diskutera sakfrågor med Jimmie Åkesson och säger samma sak som övriga allianspartier, nämligen att de fyra borgerliga ska gå till val precis som i de tre senaste valen. Som om förutsättningarna inte har förändrats ett dugg.

Men det har de. Det politiska landskapet ser inte ut som 2006 eller 2010, de år då Alliansen var en frisk fläkt och stod mot en splittrad rödgrön opposition. I dag är ett nytt parti på väg att bli landets andra största. Frågor om rättstrygghet, värderingar, kultur och integration har slagit sig in bland de traditionella skatte- och jobbfrågorna. Men Moderaterna har inte lyckats anpassa sig till denna nya spelplan.

Att döma av Kristerssons svar kommer det inte bli någon ändring innan nästa val, vilket sannolikt bäddar för en ny valförlust och stärker mig i min uppfattning att Sveriges statsminister kommer heta Stefan Löfven under de kommande åren. DN håller under tiden tummarna för en utrensning och en återgång till Reinfeldts linje.

För mig blir det obegripligt hur fyra borgerliga partier kan tycka att det är bättre att sitta kvar i opposition än att svälja stoltheten, bjuda in ett parti som förmodligen samlar var femte väljare, ge dem inflytande över ett fåtal frågor och simsalabim säkra en majoritet i riksdagen under överskådlig tid.

Ett sådant samarbete skulle vara långt ifrån oproblematiskt, men det skulle förpassa Socialdemokraterna till ett liv i opposition under lång tid framöver. Det är av detta skäl, och inte några värderingsmässiga meningsskiljaktigheter (ty S tar gärna emot SD:s röster i riksdagen när det passar dem), som sossarna räds ett allianssamarbete med Åkesson.

Avslutningsvis kan nämnas att Kristersson redan innan han blivit vald som ny moderatledare har fått smaka på det svenska medielandskapets beska karameller.

Sveriges Radios Ekot uppmärksammade Kristerssons kandidatur på sitt eget lilla vis – genom att på ett häpnadsväckande ohyfsat sätt håna honom i en grafik som räknade upp allt negativt om personen i fråga.

Detta var alltså inte Aftonbladets ledarsida eller Politism utan Ekot. En institution. Artikeln togs bort, omarbetades och en ursäkt lades ut. Sveriges Radios eget program Medierna kallade det för att ”tokpudla”.

Valresultatet 2018 kommer visa om Moderaterna tvingas tokpudla från sin nuvarande politik.