Invandringspolitiken är på väg att skapa något som liknar en mer eller mindre permanent vattendelare i svensk politik. Klyvningen går rakt igenom socialdemokratin och borgerligheten. Alla måste välja sida, och vilken du än väljer kommer ditt val definiera dig.

Vissa längtar tillbaka till tiden före november 2015, då den rödgröna regeringen tvärvände i asylpolitiken för att rädda välfärdssystemen. Andra menar att denna omsvängning kom alldeles för sent, och att vi ännu bara sett ett förskalv av de skador som de tidigare politiken åsamkat det svenska samhället.

Tyvärr blir diskussionen om invandringens förtjänster och problem nästan alltid förenklad och fullproppad med halmdockor. En färsk text i DN Kultur utgör ett utmärkt exempel på exakt vad som blivit tokigt i debatten.

Dels förs ett typiskt antingen eller-resonemang där läsaren ombeds ta ställning mellan antingen vidöppna gränser där alla som söker asyl får det eller en helt stängd gräns där ingen släpps in (och alla invandrare kastas ut). Jag kan säga att jag inte förespråkar något av alternativen.

Dels görs ingen distinktion mellan asyl-, kärleks- och arbetskraftsinvandring, vilket omöjliggör en replik på påståendet att invandring ”berikat Sverige”.

Som jag hävdat många gånger är svaret på frågan om invandring är bra eller inte att det beror på. Det beror självfallet på vilken sorts invandring vi talar om. Arbetskraftsinvandring är vanligtvis utmärkt eftersom det då finns ett arbete som väntar på den som invandrar. Personen i fråga arbetar, betalar skatt och ligger därmed inte någon till last.

Kärleksinvandring har normalt liknande nyttoeffekter som arbetskraftsinvandringen eftersom den som invandrar gör det till en partner som förväntas ha både bostad och försörjning ordnad. Så var det för min egen del när min fru kom till Sverige. Integrationen (eller som i hennes fall assimilationen i svensk kultur) går av naturliga skäl snabbare när den äkta hälften är född i mottagarlandet.

Asylinvandring, som bara är en del av den totala invandringen till Sverige men som helt dominerar nyhetsbevakningen, är mer komplicerad. Det går inte att säga att vi behöver flyktinginvandring för att klara välfärden eftersom politiken inte är selektiv på det sättet. Vi väljer ju inte ut sjuksköterskor och läkare i flyktinglägren utan tar emot människor som anses ha asylskäl, alldeles oaktat utbildningsnivå.

Sverige har under lång tid tagit emot människor från krigshärjade länder som står långt ifrån det svenska samhället vad beträffar kultur, värderingar och syn på mänskliga rättigheter. Afghanistan är ett av världens värsta länder för kvinnor, och det är inte mycket bättre i Somalia.

Omfattande invandring från länder som kulturellt och värderingsmässigt skiljer sig på avgörande punkter från mottagarlandet är inte oproblematisk.

Det är riktigt som ofta påstås att vi inte ska dra varenda en över en kam bara för att denne råkar komma från ett land där kvinnor inte får gå ut utan manlig följeslagare eller där homosexualitet är en dödssynd. Men resultaten från World Values Survey visar vilka värderingskonflikter vi har att brottas med när västerländska värderingar möter dem från fjärran länder.

Vi får bekymmer. I synnerhet när mottagarlandet, i detta fall Sverige, för en inre dialog om huruvida det alls finns några svenska värderingar att anpassa sig till. Detta underlättar knappast.

Argumenten för en stor och generös asylinvandring är dessutom märklig. Om arbetskraftsinvandring är bra för mottagarlandet för att det kommer människor hit och arbetar, något få förnekar, har argumentet för asylinvandring blivit att flyktingarna ”berikar” Sverige. Jag som trodde att länder tog emot flyktingar av moraliska skäl, inte för att berika sig.

Därtill har flyktingfrågan kommit att få en status den inte riktigt förtjänar. Den som tror att en nationalstats främsta uppgift är att ta emot asylsökande från andra länder har i grunden missförstått alltihop. Ändå har just flyktingpolitiken kommit att bli definierande för huruvida Sverige är ett ”anständigt” land eller inte.

Frågan om anständighet har således inte längre att göra med hur vi behandlar våra äldre, hur förlossningsvården fungerar eller om skolan ger barn en bra utbildning. Nej, allt handlar bara om hur många asylsökande vi tar emot. Jag har mycket svårt att förlika mig med den inställningen.

En person med ursprung i ett annat land frågade mig storögt när nyhetsbevakningen började fokusera på utplacering av nyanlända och ensamkommande i landet och bråk på boenden blivit vardagsmat: ”Men… varför tar ni emot dem?”

Personen i fråga tyckte nog inte att de verkade vara de allra mest utsatta. Det fanns inget riktigt logiskt svar på den frågan. Svensk flyktingpolitik är inte logisk, rättvis eller genomtänkt.

Så länge vi inte kan föra en saklig debatt om asylinvandring och flyktingpolitik utan att invektiv instinktivt kastas på motståndaren, kommer vi heller inte komma framåt rent politiskt. Vi får aldrig en probleminsikt.

Ingen, utom möjligen aktivister inom bland annat rättsväsendet, tjänar på denna situation. Oförmågan till saklig och relevant argumentation skapar en polarisering som i grunden är ganska onödig. I mitten, som slagträ, finns de asylsökande, fattigpensionärerna och alla som betalar skatt men märker att den service de får i utbyte inte levererar.

Denna situation föder misstro, vanmakt och förakt. Då förtvinar också den där anständigheten vi påstods eftersträva. Det kan inte ens handhjärtan ändra på.

Läs även:
Anna Dahlberg