”Något har hänt”.

Kriminologen Joakim Sturup reflekterar över landet som är nordisk mästare i skjutningar. En ny studie visar att Sverige har fyra till fem gånger så många dödliga skottlossningar per capita som jämförbara länder i vår närhet. Detta placerar Sverige i paritet med södra Italien.

Faktum är att svensk polis bara klarar upp var femte skjutning medan siffran för finsk och tysk polis ligger på runt eller över 90 procent.

”Men det får man väl inte säga i det här landet”, invänder kanske någon skämtsamt. Faktum är att det har ett pris att uttrycka obekväma sanningar i ett debattklimat där inte bara regeringen utan även stora delar av det övriga politiska fältet befolkas av personer som envist vill sprida en ljus bild och inte ta hänsyn till realiteter.

Vi såg det i Stockholms finansborgarråd Karin Wanngårds reaktion på att en norsk politiker besökte Rinkeby och använde det förbjudna ordet ”no-go zone” om svenska utanförskapsområden. Kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh, har hävdat att om Rosengård vore en stadsdel i Stockholm skulle den vara den näst tryggaste.

Vi såg det även när den tidigare riksdagsledamoten för Folkpartiet Karin Pilsäter flippade ur fullständigt när Hanif Bali hade mage att visa på vilka kostnader som lögner i asylprocessen medför.

Vi ser det varje gång någon lyfter problemet med att Sverige har det största sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda i OECD (då är Sverige plötsligt bäst i världen!). Allt handlar om Sverigebilden. Paulina Neuding har träffande beskrivit att ”det är så här länder på nedgång beter sig.” Verkligheten är inte längre viktig, det är föreställningen av den som spelar roll. Vad befolkningen tror, inte vad den nog innerst inne egentligen vet.

Denna bekymmersamma inställning till politiskt ledarskap gör sig gällande på område efter område. Och de förfärande konsekvenserna blir nu alltfler vittne till dagligen.

I decennier har krafter till både höger och vänster bekämpat föreställningen att det finns kulturer med hedersnormer som ger släkt och familj rätt att förtrycka, kränka och mörda familjemedlemmar. Inte ens det uppmärksammade hedersmordet på Fadime Sahindal vände vinden på riktigt. Än i dag, 15 år senare, förtigs, misstänkliggörs och relativiseras det kring hedersproblematiken.

En liknande process pågår när det gäller brottsutvecklingen i Sverige. Ofta används enskilda årtal, eller jämförelser oerhört långt bakåt i tiden, för att påvisa hur trygg vår samtid är. När det gäller terrorism dras gärna de mest hårresande paralleller till badkarsolyckor.

När tiggare avslöjas med att använda bilder av svenska barn som ”sina” blir reaktionen ljum för att inte säga infantil. Sådant kan ju hända den bäste. Att det just nu pågår en rättegång där ett tiotal målsägare hävdar att de blivit tvingade att tigga och fråntagna inkomsten de tiggt ihop, spelar tydligen ingen roll.

Bara om fler börjar öppna ögonen och faktiskt använda dem för att se med, kommer vi kunna lösa de reella problem som Sverige har. Innan dess är allt annat meningslöst.

”Något har hänt”, konstaterar kriminologen. Det är på tiden att denna yrkesgrupp börjar se det nu.

Tidigare bloggat:
Det svenska tillståndet

Läs även:
Anna Dahlberg

Lyssna även:
Studio Ett om dödsskjutningarna