En man berättar om ett inbrott han bevittnat hos grannen i sitt bostadshus i Malmö. Han inleder med att slå fast att brottet inte inträffade i någon av stadens mer brottsbelastade delar. Henrik Jönsson bor nämligen i en takvåning i Gamla Väster, vilket milt uttryckt är ganska annorlunda mot Rosengård.

Jönssons text fick ganska stor uppmärksamhet. Inte för att ett inbrott är särskilt ovanligt utan för vad polisen hade för råd att ge honom när han frågade hur han bäst kunde skydda sin familj: ”Ärligt, genom att inte bo i Malmö. Det här ökar så mycket att det inte går att hantera.”

Polisens krassa råd förvånar säkert vissa som levt i en bubbla under det senaste decenniet eller så, men hans ärlighet ska berömmas. Inbrott är svårutredda, och svensk polis tycks ha större svårigheter än de flesta med sin uppklarningsprocent på runt tre. Läget tycks särskilt bekymmersamt i vissa delar av landet.

SVT hade under en period en serie inslag om vardagsbrott och uppmanade tittarna att höra av sig. En familj i en villa i Täby fick i sändning efter sändning berätta om obehaget av att komma hem och se fönstren uppbrutna. Åter igen var det individer i medel- eller övre medelklass som fick komma till tals.

SVT fick kanske inte några berättelser från brottsutsatta i Biskopsgården, Hammarkullen och Tensta. Eller så bedömdes de bara inte särskilt intressanta. Jag lutar åt det senare, ty den breda allmänheten bryr sig föga om vad som händer i Sverige så länge det är på någorlunda behörigt avstånd. Om andras döttrar blir bortgifta, om handlaren i Husby blir utsatt för upprepade rån så att han måste lägga ned sin verksamhet eller om brottslingar tar över delar av vissa områden är irrelevant för den som bor långt därifrån och inte berörs direkt.

Detta är egentligen inte så konstigt. Var och en är sig själv närmast, heter det ju, men framför allt är den övre medelklassen en väletablerad grupp i samhället som vet att ta plats och ställa krav. När de drabbas, blåser både medier och politiker i larmsignalen. Ingen, inte heller Socialdemokraterna, vågar bråka med medelklassen. Det är de som pyntar in mest till välfärdsstaten, och det är en ohyggligt stark väljargrupp.

Jag reagerade med förvåning på Henrik Jönssons text eftersom jag känner till honom som en i Johan Norbergs bekantskapskrets, vilket enligt mina fördomar betyder att man har en så positiv syn på utvecklingen i landet och världen att ett inbrott hos grannen inte borde föranleda en insändare. När Jönsson berättar om den ”kontraproduktiva tondövhet” han upplevde sig ha mötts av i sociala medier kan de flesta av oss förmodligen gissa oss till ungefär vilka som stod för den.

Den som aldrig har utsatts för brott avfärdar lätt otrygghetskänslor som irrationella (minns badkarsreferensen) och pekar ut alla som försöker lyfta frågan om rättstrygghet som alarmister med en agenda. Tills de drabbas själva.

Vi har under de senaste åren sett ett antal debattörer och krönikörer svänga i frågor som får mig att tro (självfallet utan att kunna veta) att de eller någon i deras närhet blivit utsatta för något. För Jönsson räckte det med ett inbrott hos grannen för att han skulle börja fundera över tondövheten hos somliga och kräva ”mycket kraftfulla åtgärder”.

”Man saknar inte kon förrän båset är tomt” hörde jag ofta under min uppväxt utan att riktigt begripa dess innebörd. Lite så är det med rättstryggheten.

I dagens Sverige tycks devisen dock snarare vara att det inte finns någon ko på isen. Tills det helt plötsligt finns det och krafttag måste tas för att rädda den.

Tidigare bloggat:
Badkarsteoremet