Två parallella världar.

Medier, politiker och betalda tyckare för en infantil semantisk diskussion om huruvida det finns no go-zoner i Sverige. I sin kamp för Sverigebilden är de övertygade om att de växande problemen i utanförskapsområdena bara är en rasistisk mytbildning, påeldad av extremhögern och utländska krafter.

Samtidigt, utanför de självgoda nyhetsredaktionerna och på behörigt avstånd från de ilskna twittrarna med lattefläckar på tangentbordet, pågår verkligheten obönhörligt. Där stärker kriminaliteten sitt grepp om delar av landet. Vissa bostadsområden är nu helt i de kriminellas våld.

Expressens reportage från Östberga, ett bostadsområde bara några kilometer från det rikskända Globen och det välmående Stureby, bjuder på läsning som får blodet att isas. Sverige är på väg att förvandlas till ett land där hela bostadsområden och stadsdelar styrs av gangsters.

Reportaget innehållet ett nyckelparti som sätter ljuset på exakt vad otrygghet i själva verket är. Det är inte alltid sådant som syns på utsidan. Det är sådant som framför allt känns på insidan men också avspeglas i förändrade livsmönster i vardagen. Sådant man inte längre pratar om. Platser man inte längre besöker.

I debatten om Sverigebilden kommer ofta kriminalstatistiken på tal. Brottsligheten ökar inte enligt officiell Brå-statistik. Således måste upplevelsen av ett allt otryggare samhälle vara falsk. En mytbild.

Om vi använder Östberga som exempel är det emellertid inte alls konstigt att människors otrygghet ökar samtidigt som brottsligheten, i betydelsen antal anmälda brott, går ned. När situationen blir som den är i Östberga är det snarare en helt logisk utveckling.

De boende är livrädda och går inte till polisen. Hela samhället påverkas av gängen, ända in i märgen. Men på ytan ser allt lugnt ut. Journalister kan åka dit på dagtid och håna påståenden om otrygghet och allt mäktigare kriminella. Men de vill av någon outgrundlig anledning inte bo där själva.

Polisen uppmanar alltid folk att anmäla brott och vara behjälpliga under utredningen. Annars har de inget att arbeta med. Men om du ska vara beredd att sätta din egen och din familjs säkerhet på spel, måste du inte bara känna förtroende för att polisen kan gå i mål med jobbet utan också veta att en fällande dom innebär ett väldigt långt fängelsestraff. I dag är även den som mördat ute efter mindre än tio år.

Allt detta kompliceras ytterligare av de heders- och släktband som binder de kriminella nätverken samman. Även om en eller några blir dömda kan det finnas betydligt fler som har hämndmotiv. Ska du behöva se dig om över axeln varje gång du tar barnen till förskolan? Är det värt det priset för att få enstaka brottslingar bakom lås och bom i några år? För de flesta är svaret på den frågan enkelt.

Denna utveckling är inte lätt att vända. När rädslan har fått fäste hos människor och börjat påverka deras vardagsliv och sätt att tänka och agera, är det oerhört svårt att nå tillbaka till ett normaltillstånd. Rädslan är normaltillståndet nu.

Går då områden som Östberga att vinna tillbaka? Jag tvivlar på det. Att vända en negativ brottsutveckling är i och för sig inte omöjligt, det finns goda exempel från både USA och andra länder där kriminaliteten pressats tillbaka och där de laglydiga människorna tagit makten över sina bostadsområden igen.

Men för att detta ska vara möjligt krävs något som saknas i Sverige just nu, något som behövs på alla politiska nivåer för att ett trendbrott i denna kriminalitetens utförsbacke ens ska vara tänkbar i teorin: probleminsikt.

Här har medierna stor makt att påverka. Genom att göra som Federico Moreno och bege sig till dessa områden och prata med dem som bor där, kan ögonen kanske öppnas även på indolenta politiker.

Lätt lär det emellertid inte bli. Dagens politik är akutstyrd, vilket betyder att problem sällan existerar för en politiker innan det hamnar på löpsedeln. Därtill är det som alltid valår som räknas när det kommer till satsningar av olika slag.

Huvudproblemet är dock ett annat: de partier som är satta att lösa dessa problem är samma partier som skapade dem. Låt oss säga att det finns en viss förtroendeklyfta mellan mig som väljare och de folkvalda här.

Situationen i bland annat Östberga är en följd av misslyckanden på en rad områden. Det handlar om en ansvarslös invandringspolitik, en bidragspolitik så generös att den tar bort incitamenten för eget arbete, en havererad integrationspolitik som de facto premierar etniska enklaver genom att de kan leva på olika sorters integrationsprojekt och inte minst en låt gå-politik inom rättsväsendet som visar för alla att kriminalitet faktiskt lönar sig.

Så där har det fortgått in år efter år, mandatperiod efter mandatperiod, oavsett regeringens eller kommunledningens kulör. Politikerna förefaller vilsna. Kanske är det så vi ska tolka de bittra angreppen mot alla som har mage att lyfta de problem som de facto finns, och påpeka allvaret i dem. Eftersom de saknar lösningar är det säkrast att in i det längsta förneka problemens omfattning.

Nästa år är det val. De flesta som står på de valsedlar vi förväntas plocka är samma personer som möjliggjort detta monumentala misslyckande. Doppa mig i vinäger och kalla mig oinspirerad.

Tystnaden sprider sig i ett växande antal områden i det Sverige som politiker av alla färger säger sig älska. Om utvecklingen fortsätter som nu, är det bara denna rädslans tystnad vi kommer att höra mellan skottsalvorna och uppgörelserna. Hoppet har lämnat för länge sedan.

Läs Expressens reportage från Östberga!