Krönikörer, ledarskribenter, twittrare, författare och kulturskribenter. Alla beklagar de sig över den ”arga högern”, ett fenomen som det vid det här laget har skrivits spaltmeter om.

Det buntas friskt här. Allt från personer som skriker okvädningsord mot sittdemonstranter på Medborgarplatsen (ett tips: gör inte det) till minsta lilla kritiker av de senaste årens migrations- och integrationspolitik får en släng av sleven. De tillhör alla ”de arga”. De som inte förstått att allt egentligen är bra. Som bara klagar.

Och visst stämmer det att det finns en utbredd ilska i Sverige nu. Ty det finns mycket goda skäl att vara arg. Arg över att samhällskontraktet ignorerats under så lång tid, att vi skattebetalare tagits för givna. Förbannad över revorna och de gapande hålen i såväl rättsväsende och polis som i välfärdens kärna.

När miljarder läggs på irrelevant fluff och på kringverksamheter som inte är vare sig kommunens eller statens kärnområde, eller borde vara det, är ilska en relevant respons. När politiker med berått mod för en politik som är systemhotande och urgröper respekten för såväl utbildningsväsendet som våldsmonopolet, är det fullkomligt naturligt för en skattebetalande medborgare att bli arg.

Ilskan är varken ett hot eller något sjukligt utan bör snarare ses som en nykter reaktion på att något är fel. Det är utmärkt att människor blir förbannade. Men eftersom svenskar i gemen har ett lynne där ilskan sitter långt inne, bör det av makthavarna ses som ett varningstecken på att det har gått väldigt långt.

Frågan är om inte alla som inte är arga eller det minsta upprörda över tingens ordning, är den grupp som borde diagnosticeras här.

Inom psykologin finns ett begrepp som brukar översättas med ”två personers vansinne” – folie à deux. Fenomenet, som är ytterst ovanligt, yttrar sig i att en nära anhörig delar samma vanföreställningar som huvudpatienten. Det kallas ibland inducerat vanföreställningssyndrom.

Begreppet får mig att relatera till det politiska tillståndet i Sverige där den politiska, mediala och kulturella eliten under ganska lång tid har levt under ett slags symbiotiskt vanföreställningssyndrom som ignorerat fullständiga självklarheter för något slags alternativ världsbild. Många väljare har hängt på.

Det rör sig exempelvis om självklarheter som att mer pengar till ett område betyder mindre till ett annat, att en generös och kravlös migrationspolitik skapar incitament för att söka sig till Sverige och ljuga om både sin ålder och bakgrund samt att campingplatser, gratis boende och tillgång till dusch för EU-migranter faktiskt ökar antalet tiggare på svenska gator.

Ett av många bisarra exempel är att Sverige har haft en politik där den som fått avslag på sin asylansökan efter en rättslig prövning trots detta haft rätt att bo kvar på Migrationsverkets boende med både dagersättning och mat. Den tilltänkte moderatledaren Ulf Kristersson medgav för ett och ett halvt år sedan att detta inte var en rimlig ordning. Och ändå upprätthöll Alliansen den när de satt i regering.

Sverige har under lång tid styrts av politiker med synnerligen dimmig blick. De har påhejats av journalister och kulturarbetare med politiska vanföreställningar om att inga gränser finns för vilka åtaganden som välfärdsstaten kan bära utan att det får konsekvenser på dess kärna.

Nu ser vi konsekvenserna av decennier av felprioriteringar, missgrepp och rena vanföreställningar. Priset betalas av den som blir utsatt för brott och aldrig får upprättelse, den som står i en vårdkö som aldrig tar slut, det barn som går i en skola som inte klarar upp upprätthålla studiedisciplinen och den som måste flygas till Finland för att föda barn.

Allt detta, får vi veta, är bara en utmaning. De politiska vanföreställningarna tycks inte ha upphört än.

Detta får ett av världens hårdast beskattade folk för pengarna.