”Hallå, allihop. Piloten har dött. Har vi kanske en bandymålvakt ombord som kan flyga planet?”

En gammal sketch gör sig påmind när jag blickar ut över det politiska landskapet i Sverige. Vi är en representativ demokrati med parlamentarism. Det innebär i korthet att röstberättigade vart fjärde år får möjlighet att påverka på marginalen genom att rösta fram personer och partier som tycker ungefär som väljarna själva.

Så här har det sett ut under lång tid. Det finns en viss motsägelse inbyggd i systemet i den meningen att vi å ena sidan vill välja helt vanligt folk som vi kan identifiera oss med och å den andra anser att de folkvalda  ska kunna göra bedömningar och analyser av samhällsutvecklingen som vi kanske inte själva förmår. Kort sagt: de ska vara som folk är mest men absolut inte begå några fel.

Självfallet går dessa krav inte ihop. Jag anser därför att vi, och inte minst medierna, bör vara lite mer förlåtande när det kommer till politikers fel och brister. Medierna är mer intresserade av snedsteg på privatplanet och mindre av hur bra ministrar sköter sina faktiska arbetsuppgifter.

Perspektivet borde vara det rakt motsatta. Ty är det något vi faktiskt kan kräva av de folkvalda, är det att de kan sitt arbete. Och inte bara det; rimligen bör tjänst och kompetens hänga ihop i alla delar av statsförvaltning och myndighetsflora. För att ta ett lika aktuellt som förfärande exempel: den som är satt att samordna arbetet mot våldsbejakande extremism får gärna ha någon sorts relevant expertkunskap för uppdraget.

I Sverige är kompetens inte särskilt efterfrågad i politiken. Således är det inte att förvåna att politiska omsvängningar och åtgärder kommer först när något varit förstasidesnyheter och uppmärksammat på höjden och bredden i de flesta svenska medier. Först då vaknar ministrar och ansvariga till.

Det saknas knappast exempel på yrvakna och alldeles för senkomna politiska omvärderingar. Migrationspolitiken och dess systemeffekter. Jihadismen. Hedersförtrycket. Framväxten och utbredningen av kriminellas territorier. Listan på företeelser som många sett komma i åratal men som förtigits tills till och med mainstreammedier och public service berättar om dem med feta rubriker kan göras lång.

Senfärdigheten har ett pris, och det är att systemets legitimitet hotas när gapet mellan vad medborgarna och de folkvalda tänker och ser blir för stort.

Frågan som uppkommer är förstås varför vi ska ha folkvalda, som i jämförelse med medianlönen i befolkningen är synnerligen välbetalda, om de är sist på bollen och inte ser det så många andra noterat för länge sedan?