Om exakt ett år har svenska folket sagt sitt. Då vaknar Sverige upp till ett valresultat som ska avgöra hur landet kommer att styras under de kommande fyra åren. Risken är dock stor att de flesta står som levande frågetecken den där dagen, för sällan har regeringsfrågan varit så här besvärlig.

Att olika regeringsalternativ ställs mot varandra hör till varje valrörelse, men sällan har denna fråga varit så het flera år före ett val.

Situationen är knepig för borgerligheten. Inställningen i invandringsfrågan skär genom allianspartierna (mer om detta i en kommande bloggpost), och i synnerhet förhållandet till Sverigedemokraterna har satt allianssamarbetet under maximal stress. Att Aftonbladets ledarsida har börjat använda begreppet ”den före detta Alliansen” är inte bara ett stilistiskt grepp utan beskriver faktiskt en verklighet.

Det är många felbeslut som har skapat denna situation. Decemberöverenskommelsen, som gav Stefan Löfven carte blanche och i praktiken skänkte Vänsterpartiet avgörande inflytande över den ekonomiska politiken, är en orsak. Velandet fram och tillbaka i förhållandet till SD en annan och en bristande tilltro till den egna politiken en tredje.

Alla misstag har skadat de borgerliga partierna mer än de nog förstår i dagsläget. Förtroendet är förbrukat, och det enda allianspartierna kan hoppas på är att väljarna ska vara tillräckligt förbannade på den sittande regeringen att de bortser från de borgerligas uppenbara brister och trovärdighetsproblem.

Det är en from förhoppning. Ty i tre års tid har partierna ägnat sig åt ett svårbegripligt självskadebeteende som har tärt på väljarnas förtroende. När de nu ska leka trovärdigt regeringsalternativ ser de flesta igenom fasaden.

Det finns väljare som skulle kunna tänka sig att rösta på Moderaterna efter partiets omprövningar av den gamla politiken – men med vetskapen att en moderatledd regering kommer innehålla ett starkt centerparti avstår de.

Det finns också väljare som skulle kunna tänka sig att rösta på Moderaterna för att de vill ha en alliansregering, men som avstår därför att en sådan regering skulle behöva aktivt stöd av SD för att överleva.

Moderaterna sitter sålunda i en tämligen omöjlig sits just nu. Hur än den blivande partiledaren agerar kommer han göra en falang besviken. Ändå måste han välja.

Sannolikt är det så att vi nu bevittnar en permanent splittring mellan liberaler och konservativa inom det parti som under lång tid samlat båda. Dessa två falanger har stångats i decennier men lyckats enas under en gemensam antisosseflagg. Nu tycks den ena sidan anse att kampen mot SD är viktigare än att få bort socialdemokratin från makten, och då finns inte den grundläggande enigheten om kampens mål längre kvar.

Skilsmässan är därför oundviklig vid det här laget. Moderaterna kommer kanske inte att splittras i två partier, men väljarbasen har redan påbörjat vandringen i endera riktning. Vissa går till Centerpartiet, andra till Sverigedemokraterna. I nuläget finns få anledningar för någon att vända tillbaka.

I realiteten finns tre alternativ för borgerligheten om ett år. Det ena är att Alliansen regerar med stöd av SD. Det andra att det orangea samarbetet upphör varefter något eller några av partierna utgör underlag för en fortsatt socialdemokratisk regering under Stefan Löfven. Och det tredje att allianspartierna sitter kvar i opposition och låter Löfven regera vidare på samma underlag som i dag, med en kraftig riksdagsmajoritet emot sig.

Det är bara att bestämma sig. För närvarande verkar det som att borgerligheten behöver två förlustval i rad för att begripa att spelplanen inte längre ser ut som 2006.