Uppdrag Granskning valde under onsdagskvällen att göra något som programmet och hela SVT lär få motta kritik för under lång tid. De visade NRK:s Lykkelandet, ett inslag om den organiserade kriminalitet som ligger bakom den östeuropeiska tiggarverksamheten i Bergen.

Programmet bekräftar egentligen bara vad många har misstänkt eller hävdat under lång tid, nämligen att en stor del av det hitresta tiggeriet inte bara är organiserat utan också styrt av kriminella. Fram träder en verksamhet med sexhandel, tablettförsäljning och systematiska stölder.

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg stod för den första väntade reaktionen: inslaget ”stigmatiserar” en utsatt grupp, twittrade hon. En mycket förutsägbar reflektion av en person som jag en gång i tiden uppskattade i övervaknings- och rättssäkerhetsfrågor men som nu har spårat ur helt i sin syn på allt från migrationspolitik till tiggeri.

Rambergs kritik är sannolikt den som även kommer dyka upp i krönikor i tidningar som Aftonbladet och Metro. En annan väntad reaktion är ingen alls. Tystnad. Ty som vi vet har stora delar av vänstern och även den grönliberala högern satt heder och ära på att tiggeriet är 1) frivilligt, 2) oorganiserat och 3) den minst dåliga situationen för tiggarna.

Detta kan stämma i enskilda fall, det går nämligen inte att säga att alla som tigger tillhör organiserade ligor. Men just ovetskapen om vilka som gör det och vilka som faktiskt behåller pengarna för sig och sin familj borde vara skäl nog för människor att hålla i slantarna när de passerar tiggare. Detta oaktat alla övriga skäl för att inte ge.

Tiggerifrågan kan mycket väl komma att poppa upp i valrörelsen. Mycket har hänt sedan Sverigedemokraterna inför valet 2014 ville stoppa det organiserade tiggeriet. Då stämplades åsikten som rasism. Nu vill Moderaterna samma sak, och det moderatledda Vellinge har redan ett lokalt förbud på gång.

Anne Ramberg och andra med henne ger uttryck för en naiv snällism när de kritiserar ett sakligt inslag som visar hur kriminella utnyttjar den fria rörligheten, myndigheternas blåögdhet och inte minst människor för att tjäna pengar. Alternativet är att låtsas som att detta inte förekommer, och det har vi gjort alldeles för länge nu.

Vi ska vara tydliga med en sak: den snällism som företräds av feminister, miljöpartister, grönliberaler och stora delar av det politiska och mediala etablissemanget möjliggör kriminalitet. Den möjliggör utnyttjande av andra människor. Och den cementerar en grupps underordning när tiggeri blir ett yrke, en livsstil, och går i arv från generation till generation.

I förlängningen får vi inget bättre samhälle utan ett samhälle där kriminaliteten växer till sig eftersom den ignoreras, där människor utnyttjas och där alla i slutändan blir förlorare. Utom möjligen en och annan aktivist som lyckats få en framskjuten position tack vare rätt åsikter.

Det finns inget snällt eller trevligt alls i detta. Snällismen är i själva verket en karamell med en ytterst bitter eftersmak.

Tidigare bloggat:
Med naivitet som ledstjärna

Vissa förnekar sig aldrig.