När nu Ulf Kristersson är officiellt vald till ny partiledare för Moderaterna är det lägligt att på allvar börja spekulera i vart han tänkt ta partiet och kanske framför allt hur.

Kristerssons besked är att han vill se en alliansregering. Inget nytt under solen där, och inte trovärdigare nu än när Anna Kinberg Batra med emfas hävdade samma sak.

Verkligheten talar nämligen ett annat språk: allianspartierna samlar 37 procents stöd. Detta vore en sak i regeringsställning efter några tuffa år. För en opposition när regeringens kriser avlöser varandra är det genomuselt. Och det lär knappast bli lättare under valåret 2018.

Därtill kommer att allianspartierna på egen hand har spelat bort sitt bästa regeringskort: sammanhållningen. Det är begripligt att partier efter en valförlust vill slicka sina sår internt och ompröva politiken. Men den enda vägen till regeringsmakten är genom att visa upp en någorlunda enad fasad mot sosseriet. Detta vet S, och det är därför Löfven är så pigg på att splittra Alliansen.

Det enda de borgerliga varit eniga i under de senaste tre åren är sin strävan att låta Stefan Löfven sitta kvar. Uppenbarligen till vilket pris som helst. Detta har tärt på förtroendet, och även om Kristersson i dag tar avstånd från både Decemberöverenskommelsen och den reinfeldtska migrationspolitiken, går det inte att komma ifrån att han var en del av båda.

Just nu anas entusiasm i de stukade moderata leden, åtminstone om reaktionerna i sociala medier är något att gå efter. Ulf Kristersson var dock själv tydlig i sitt första anförande som moderatledare att partiet inte ska vänta sig några mirakel. Problemen är för betydande för att de ska gå att fixa på ett knappt år. Onekligen en klok brasklapp.

Jag har alltid tyckt att Kristersson ger ett sympatiskt intryck. Men det allena räcker knappast för att lyckas som partiledare (och när Aftonbladets ledarsida ger honom cred för att tala med en ”påtaglig värme” kanske man ska se upp).

”Trovärdiga åsikter om framtiden förutsätter genuina insikter om samtiden”, slog Kristersson fast i sitt anförande. Det är talande hur blinda för just samtidens problem som Moderaterna i hög grad var under de åtta åren i regeringsställning. I opposition har M bitvis vaknat till, men för allt de vill göra nu uppstår frågan varför inget gjordes när de hade chansen. Denna kontring har blivit Socialdemokraternas paradnummer i snart sagt varje debatt, och M har alltid lika svårt att värja sig.

Dagens stora problem – från kriminalitetens utbredning och polisens kris till sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda – uppstod inte under Löfvens vakt. Det är gamla bekymmer som har eskalerat. Problem som Alliansen ignorerade eller förminskade.

Beslutet att ge Kinberg Batra sparken var inte taget ur luften. Hon borde aldrig ha valts. Men att ersätta henne med en av hennes närmaste medarbetare, personen som vid sidan om partiledaren haft det tyngsta uppdraget (den ekonomiska politiken) signalerar inget filbyte, ingen policyförändring. Dessutom måste konstateras att Kristersson lämnat ett magert facit som ekonomisk-politisk talesperson. Frågan om han verkligen kan leverera är ännu obesvarad.

Moderaterna gör som vi ser många hockey- och fotbollslag göra när det går dåligt; sparkar huvudtränaren och ersätter denne med den assisterande tränaren. Det brukar sällan ge ett lyft och lär inte göra mirakelverkan nu heller.

Slutligen återstår det matematiska bekymret för Alliansen. Utan Sverigedemokraterna blir det ingen ny regering. Kristersson tycks lita på att SD aldrig skulle våga fälla ett alliansförsök att byta ut Löfven då det är vad SD:s väljare vill. Men även om detta försök med passivt stöd skulle lyckas, kommer denna nya regering sitta ytterst vingligt om inga förhandlingar görs med Jimmie Åkesson.

Om Ulf Kristersson är rätt person att ruska liv i det moderata liket återstår att se. Risken är stor att förruttnelsen gått lite för långt.