Sverige har fått sin beryktade jämställdhetsmyndighet. Vid årsskiftet slår myndigheten upp portarna på en adress i Angered och ett 70-tal anställda ska flytta in.

Myndigheten kommer ledas av Lena Ag, som i dag är generalsekreterare vid den feministiska organisationen Kvinna till Kvinna och i en DN-intervju fastslog att hennes ilska är hennes drivkraft. Att jämställdhetsmyndigheten skulle få en kvinnlig chef som dessutom är arg feminist var förstås en lågoddsare.

Enligt Ag kommer myndigheten arbeta med att ”sprida kunskap”. Den ska alltså överse hur det arbetas med de av riksdagens fastslagna jämställdhetsmålen. På samhällets alla nivåer.

Detta är emellertid inte allt. En snabb titt på statens egna jobbannonser för myndigheten visar att det söks utredare ”med inriktning på fördelning av statsbidrag till civilsamhället”. Det är alltså fråga om en bidragsmyndighet som ska strössla ut pengar till meningsfränder i Rörelsen och dess närhet.

Tron på vad myndigheter kan åstadkomma tycks obegränsad i Sverige, och allt som inte kan lösas av en myndighet kan nog en nationell samordnare få ordning på. Men om myndigheter verkligen vore svaret på stora samhällsproblem skulle ju den sittande regeringen helt enkelt kunna inrätta en ny myndighet mot brott och en myndighet mot dåligt väder.

Myndigheter har dock även ett informellt uppdrag numera, och det är som opinionsbildare. Och som synes ovan handlar det vid sidan om att sätta upp en ideologisk verkstad för att sprida propaganda också om att förse meningsfränder med pengar i form av statsbidrag. På detta sätt kan människor försörjas utan att egentligen utföra något som kan kallas ett riktigt arbete. Denna bidragsindustri har blomstrat länge i Sverige, och visar inga tecken på att mattas av. Genom jämställdhetsmyndigheten öppnas nya dörrar för alla feminister och rättroende som vill förverkliga sina politiskt korrekta projekt för andras pengar.

Vad vill då Lena Ag uppnå officiellt? Hon nämner vikten av att arbeta med kvinnors representation i riksdagen och i börsbolagens styrelser. Detta är två av feminister varmt omhuldade frågor, vilket är begripligt eftersom det enligt den feministiska teorin är män som grupp som innehar makten i samhället. Men ingen av frågorna är något som en svensk myndighet bör ägna tid åt.

Riksdagens representation bygger på partiernas interna omröstningar samt väljarnas val vart fjärde år. Ägarna i privata bolag måste å sin sida ha full rätt att tillsätta och avsätta vilka styrelser de vill. Vad en jämställdhetsmyndighet tycker om den saken är ungefär lika intressant som vad Skurt har för åsikter om valet i Kenya.

Även om det officiellt ingår i uppdraget kommer jämställdhetsmyndigheten med största sannolikhet inte lägga tonvikt på de riktigt allvarliga jämställdhetsproblemen i Sverige, de problem som manifesteras i hedersförtryck, så kallade ”balkongflickor” och religiösa påbud mot barn. Sannolikheten för att myndigheten ska bry sig betydligt mer om de lättgreppade frågorna och hålla en allmän ton om ”mäns våld mot kvinnor” är avsevärd.

I DN-intervjun som nämndes inledningsvis radar Lena Ag upp en rad exempel på vad hon betraktar som jämställdhetsproblem – däribland att aborträtten skulle vara hotad i Sverige (!). Men inte ett ord om hedersförtrycket i våra förorter. Som grädde på det feministiska moset slår hon även ett slag för könsseparerade badtider i kommunala simhallar.

Barnäktenskap, tvångsgifte, hedersmord och förtryck i hederns namn – inget av detta verkar intressera Lena Ag så mycket som kvinnlig representation i börsbolagens styrelser.

Sverige har fått en ny jämställdhetsmyndighet som kommer ledas av en kvinna med ett utpräglat von oben-perspektiv, en person som inte ser de största och grövsta kränkningarna mot kvinnor och flickor i dag. Det är direkt anskrämligt.