Nazister har visat sina fula trynen på Göteborgs gator. Det som skulle bli en mäktig manifestation för vit makt blev i slutändan en kort promenad, motad av polisen och överröstad av såväl vänsterextremister som vanliga göteborgare.

Lördagens nazistmarsch blev oväntat lugn, vilket vi nog främst får tacka den massiva polisinsatsen för. Ingen vet hur det kommer gå nästa gång. Nordiska motståndsrörelsen uppges strunta i att söka demonstrationstillstånd då.

Det verkar råda delade meningar om det var nazisterna eller det demokratiska samhället som ”vann” i lördags. Oavsett hur saken tolkas återkommer jag till min gamla käpphäst att hotet från den svenska nazismen inte är större nu än tidigare, och att den enorma uppmärksamhet som några hundra patrullerande nazister i kyparmundering får av alla medier är direkt kontraproduktiv.

Ändå kan de inte låta bli. Framför allt vänstern älskar sina nazister. Det är som om livet skulle sakna mening om inte denna lilla fula fiende fanns till hands att samla kraft mot. Medierna hakar mer än gärna på. Sällan har en så pass liten demonstration fått så pass stor uppmärksamhet i rikstäckande medier.

Aftonbladets kontraindikator Anders Lindberg efterlyser en blocköverskridande samling mot extremismen. ”Vi tycker ju egentligen inte olika”, sammanfattar han och visar på att politiker från såväl Kristdemokraterna som Liberalerna och Vänsterpartiet samlades mot nazisterna i Göteborg.

Fast vi gör ju det. Inte om ondskan i nazismen per se, men synen på extremism måste vara bredare än så för att vi ska kunna hävda att det råder en samsyn från vänster till höger.

Med extremism menar nämligen Lindberg nazister, inga andra. I begreppet extremism inkluderar han varken de så kallade ”autonoma” inom kravallvänstern, som ständigt dyker upp och kastar gatsten och krossar skyltfönster, eller våldsbejakande islamister och bokstavstroende, som allt från gifter bort sina döttrar till mördar dem och alla otrogna.

Sällan eller aldrig ser vi ledarsidor som Aftonbladets beskriva det hot mot liv och egendom som AFA utgör. Och förorternas moralpoliser och religiösa extremister har vi fått veta att vi inte ska bekymra oss så mycket om. Det händer ju så mycket bra i orten också. (Däremot kan samma tidning ogenerat kalla Centerpartiet för ”extremt”, vilket tycks gälla alla partier som inte delar LO:s syn på välfärdsfrågor.)

Så länge det visas sådant överseende med ligister på vänsterkanten bara för att de inte är nazister, så länge den växande nyrasismen inom den identitetspolitiska vänstern hyllas och så länge det snickras på bortförklaringar när islamismen kommer på tal, har vi inget gemensamt att gå armkrok för. Tyvärr, måste jag tillägga.

Ty visst vore det fint om hela det demokratiska Sverige kunde stå enat mot all sorts extremism som hotar demokrati, frihet och vanlig mänsklig anständighet.