Det politiska valårets första TV-sända partiledardebatt gick under söndagen av stapeln i statstelevisionen. Förutom att en ny moderatledare stod där Anna Kinberg Batra tidigare stått var allt sig likt. Förfärande likt.

Vi fick sannolikt en försmak av hur debatterna kommer att bli framöver. Där fanns en övertänd Gustav Fridolin, som verkade ha satt i sig allt lördagsgodis bara minuter före sändning och nästan skakade av sockerchocken sin lilla t-shirtklädda kropp. Där fanns också en pålitligt oförskämd Jonas Sjöstedt, som alltid går på person, samt en folkpartiledare som tror att gängkriminaliteten försvinner bara det satsas lite mer på jobb.

Det är så här det kommer att låta i valrörelsen, och det är minst sagt bedrövande.

Allt kan inte sägas i en partiledardebatt i TV. Det förstår alla. Men en så här låg nivå får debatten helt enkelt inte hålla om svenska folket ska förmås känna någon som helst tilltro till att någon av dessa politiska ledare har en aning om hur Sveriges problem ska lösas. Det verkar nämligen inte så.

Ett exempel på debattens nivå var när trygghetsfrågorna diskuterades. Alla tycks ense om att dessa kommer bli bland de viktigaste i nästa års valrörelse. Men det enda partiledarna hade att erbjuda var fler poliser och något skärpta straff. Här var enigheten däremot stor. Det är så fantasilöst och otillräckligt att de borde skämmas. Jimmie Åkesson försökte sig på en bredare analys av den grova kriminalitetens ursprung, men nådde inte särskilt långt. Av resten blev det anslagsbingo till Polismyndigheten.

Helt uppenbart går många av partiledarna på rutin när det vankas debatt. Stefan Löfven verkade ha fått med sig ett manus från 2015. Han skyller fortfarande, efter drygt tre år som statsminister, Sveriges problem på den förra regeringens skattesänkningar. Det enda statsministern själv förmår är att kasta pengar på problemen. Någon bakomliggande analys av hur de har uppstått eller ska lösas finns inte. Men ”satsas” och ”investeras” ska det.

Ulf Kristersson höll låg profil och klev endast in när han inbjöds av programledarna. För detta fick han kritik av politiska kommentatorer, men det kan ha visat sig vara en smart strategi. När den aggressive populisten Jonas Sjöstedt angrep Jimmie Åkessons närmaste partikamrat efter att ha bjudit in talespersonen för utvisningshotade afghaner till studion, och gav sig på Kristerssons person för dennes tidigare förehavanden, höll sig moderatledaren lugn och saklig.

Sakpolitiskt har Kristersson däremot inte så mycket att komma med, och då spelar allt annat i slutändan inte så stor roll. Här finns en uppenbar risk för att den moderata nytändningen dör ut snabbt. Nya ansikten utåt hjälper föga om innehållet är oförändrat.

Bedrövelsen blir ännu större när vi betänker att det vi såg i SVT under söndagskvällen var den svenska politiska eliten. Det bästa landet har att uppbringa. Dessa män och kvinnor vill styra Sverige och förväntar sig att vi ska stödja dem.

Det är inte att undra på att den effekt dessa partiledardebatter alltid har på mig personligen är ett alltmer sinande hopp om Sveriges politiska framtid.