I en lång intervju i DN stärker Stefan Löfven bilden av sig själv som kravsosse. Gamla bekanta mantran återkommer, däribland att han vill vara ”stenhård” mot kriminaliteten.

Som vi kunnat konstatera många gånger förr är glappet mellan retoriken och praktiken av Grand Canyon-mått, och föga förvånande avstår DN från att pressa Löfven på vad det betyder att vara ”stenhård mot brott”. Sverige har som bekant inte riktigt det ryktet.

Såväl Löfven som hans justitieminister pekar gärna på de straffskärpningar som regeringen initierat, men som jag påpekade i fjol rör det sig om justeringar på marginalen. Detta går igen på regeringens alla områden. Den är så nöjd med tingens ordning att den skyr allt vad kraftiga reformer och förändringar heter.

Det blir mest tragikomiskt. För vad betyder det egentligen när statsministern och DN använder begrepp som ”stenhård mot brott”? Är det att en man som dömts för våldtäkt mot en pojke får en månads fängelse? Att den som med berått mod slagit ihjäl sin exflickvän är ute igen efter 12 år? Eller kanske att den som gifter bort sin dotter får 16 månaders fängelse?

Är detta att vara ”stenhård”? Tillåt mig le. Leendet blir emellertid halvhjärtat, för jag vet samtidigt hur människor drabbas. Hur våldtäktsoffer får se sina ärenden lagda på hög eller nedlagda. Hur misshandelsoffer får men för livet men aldrig upprättelse i domstol. Hur unga tjejer blir kontrollerade och förtryckta av släkt och familj samtidigt som samhället ängsligt tittar på av rädsla för att ”gynna mörka krafter” (uppenbarligen omedvetna om att det är just det de gör).

Om statsministern menade allvar med att vara stenhård mot brottsligheten skulle han ta initiativ till att ett så allvarligt brott som våldtäkt alltid leder till utvisning om personen inte är svensk medborgare (något Kristdemokraterna har föreslagit). Han skulle propagera för att livstid verkligen ska vara livstid och se till att avskaffa alla straffrabatter. Han skulle mångdubbla straffet för den som kastar sten mot blåljuspersonal eller hotar och kränker vårdpersonal verbalt och fysiskt, inte bara prata om ”rör inte våra hjältar”.

Om statsministern och hans regering verkligen brydde sig skulle de kort sagt lägga förslag efter förslag som på allvar visar hur samhället ser på den som begår brott mot andra. Löfven gör inget av detta. Det är minst sagt besvärande att Sverige leds av en regering med en så bristfällig förmåga att ta itu med samhällets mest akuta problem.

Vi ser hur respektlösheten sprider sig som metastaser i samhället. Alltfler yrkesgrupper anser sig nu så hotade att de bär larm eller behöver skydd från vakter. Denna utveckling skulle kunna motas genom att kraftfullt sätta ned foten mot unga våldsutövare. I stället händer… ingenting. Genom att låta tioåringar ostört avancera i den kriminella hierarkin får vi 18-åringar som skjuter människor i skallen som vi andra skalar en lök. Sådana individer är förlorade, och längs vägen går även hoppet för samhället i övrigt förlorat.

Socialdemokraternas mantra om att vara hård mot kriminaliteten och dess orsaker är bara snömos. Retorik. Populism i en tid när allt fler väljare känner otrygghet i sin vardag. Den som inte ser igenom den löfvenska propagandan borde rannsaka sig själv.

Retoriken möter medborgarnas oro, men det är beklämmande att se hur likgiltig politiken är i praktiken. Det som behövs är ganska radikala åtgärder för att komma tillrätta med den negativa utvecklingen. Det vi får är i stället plakatpolitik och slogans.

Tidigare bloggat:
Orättfärdigt, oanständigt, oacceptabelt

Läs även:
Sanna Rayman