Sverige är ett tolerant land. Här respekteras såväl olika politiska uppfattningar som religiösa åskådningar i lag. Vi har både yttrandefrihet och religionsfrihet. Om än med vissa begränsningar.

Men denna tolerans har även inneburit en tolerans för de intoleranta in absurdum. Nazister har fått spela apa i Almedalen, radikala islamister bjudits in i officiella sammanhang och getts stöd av framstående svenska politiker och opinionsbildare. Extremism har relativiserats som ett led i en rädsla för att bli kallad fula ord.

Tolerans för intoleransen är farlig. Jag är yttrandefrihetsfundamentalist och vill därför inte förbjuda någon att uttrycka även de mest avskyvärda åsikter. Faktum är att jag vill avskaffa hets mot folkgrupp-lagstiftningen då jag anser att en kränkning aldrig kan vara kollektiv (därför är lagar mot förtal och anstiftan fullt tillräckliga).

Men vi ska aldrig se mellan fingrarna på personer som är extremister. Sådana ska frysas ut och angripas.

Sverige har stora problem med islamism och har efter Belgien varit det land som exporterat flest IS-terrorister per capita. Samtidigt har vi under lång tid haft en stor import av människor med värderingar som är fjärran de vi vant oss vid i Sverige. Konsekvenserna blir chockerande tydliga i mångas vardag.

Niklas Orrenius beskriver i ett reportage hur en lärare inte vågar berätta att hon är judinna eftersom hennes elever hatar judar. Detta är inte barn fostrade i någon obskyr hitlersekt utan vanliga barn av, framkommer mellan raderna, muslimska föräldrar uppväxta i samhällen marinerade i judehat och antisemitiska vanföreställningar. Här biter den svenska toleransen synnerligen dåligt.

Hur ser politikernas reaktion ut? Jo, Stefan Löfven kallade för en tid sedan samtliga partiledare förutom SD-ledaren till samtal om nazismen. Ja, du läste rätt. När svenska lärare utsätts för hat av såväl gymnasie- som lågstadielever för sin judiska härkomst vill statsministern prata om hotet från några hundratal nazister. Detta är okunnigt och ett enda långt finger åt alla judar som i vardagen blir utsatta.

Nazister kan utgöra ett hot mot enskilda judar genom verbala påhopp, vandalism av synagogor och judiska kyrkogårdar samt hot och våld. Sådant är oacceptabelt och ska självfallet bekämpas. Men dessa personer, samhällets paria, är tämligen få och säkerhetspolisen har bra koll på vilka de är.

Islamisterna finns i politikens och kulturens finrum, och i våra förorter är antisemitismen sannolikt mer rumsren och institutionaliserad än de flesta av oss orkar tänka på. Hotet därifrån är således på en helt annan nivå. Men etablissemanget tiger.

Föreställ dig lärare som inte vågar berätta att de är judar. Se framför dig nioåringar som uppfostrats att hata. Tänk dig ungdomar som marineras i hat mot inte bara staten Israel utan mot alla judar under sin uppväxt. Att Sverige har ett växande problem med antisemitism är inte ett dugg konstigt.

Jag har den senaste tiden fördjupat mig i det som kallas Holocaust by bullets – arkebuseringen av judar på östfronten 1941-44. Den katolske prästen Patrick Desbois tog sig an den monumentala uppgiften att hitta massgravarna på den ukrainska landsbygden och prata med de vittnen som fortfarande lever och bor kvar i området.

Avhumanisering är det första steget till grövre brott som ett folkmord. Just synen på judarna som något annat än människor är genomgående i litteraturen om Förintelsen när såväl vittnesmål om gärningsmäns beteende som deras egna utsagor granskas.

Den som ser på en grupp människor som ”apors avkommor” kan med lätthet motivera varför denna grupp ska behandlas sämre än andra, exkluderas ur samhällsgemenskapen eller rent av dödas.

Antisemitismen håller på att bli accepterad i Sverige. Stefan Löfven kanske borde bjuda in till ett möte om innebandy för att visa handlingskraft.

Tidigare bloggat:
Löfvens mummel om antisemitismen