På sin senaste arbetsstämma beslöt Moderaterna att verka för att dagens asylrätt ska avskaffas och ersättas med ett kvotsystem på EU-nivå. Även på Kristdemokraternas riksting dök frågan upp. Sedan tidigare har Sverigedemokraterna som enda riksdagsparti föreslagit ett kvotflyktingsystem via FN.

I en DN Debatt-artikel mildrar två moderata företrädare formuleringen något och säger sig nu ”värna asylrätten” men vilja arbeta för en förändrad tillämpning av den. Oavsett vilka ord vi använder är en förändring nödvändig.

Dagens asylsystem är orättfärdigt. Det premierar de starka med ekonomiska resurser och missgynnar de svagaste och fattigaste. Därtill göder det skrupelfria kriminella som tar bra betalt för att skicka ut desperata människor i en sorts modern version av coffin ships.

Detta system står såväl liberaler som socialister enat upp för. Obegripligt är bara förnamnet. Jag skulle kalla det oanständigt.

Att få söka asyl men inte välja exakt i vilket land ansökan ska behandlas är en fullt rimlig ordning, i synnerhet när det sker inom en gemensam union som EU. Asyl ska handla om rätt till skydd från bland annat förföljelse, inte rätten till bästa möjliga levnadsstandard.

2015 fick världen upp ögonen för det som pågått under lång tid: att hundratusentals människor, såväl familjer som ensamma män med ekonomiska muskler att betala flyktingsmugglare, tog sig till Europa och sökte sig till det land som garanterade störst chans till asyl och försörjning. De vandrade genom det ena säkra landet efter det andra för att ta sig till bland annat Tyskland och Sverige. Dublinförordningen kollapsade.

Svensk migrationspolitik har länge byggt på ett stort mått av hyckleri och självmotsägelse. Vi har självgott proklamerat att vi är för en värld utan gränser, men det enda som egentligen motiverat ett sådant ställningstagande är Sveriges geografiska läge. Vi har inte haft Italiens och Greklands utsatta position.

Dublinförordningens idé om första trygga land har gjort det i stort sett omöjligt för en asylsökande att på laglig väg ta sig till Sverige. De som gjort det har kringgått den och kommit till Sverige genom att passera flera andra säkra länder. Eller som Viktor Barth-Kron uttrycker saken: ”Vi mäter således vår humanitära insats i hur många som lyckas kringgå vårt eget regelverk.”

Insikter om behovet av reformer finns runt om i Europa. Till och med Angela ”Wir schaffen das” Merkel har insett att hennes politik nått vägs ände. Det talas nu om ett tak på ungefär 200 000 asylsökande per år i Tyskland. I mina öron låter det som en väldigt hög siffra för ett land som tog emot en miljon människor 2015, och som i likhet med Sverige har påtagliga bekymmer med att få ut asylinvandrare på arbetsmarknaden.

Samtidigt ser det svenska mottagandet för tillfället ut att stabilisera sig på mellan 20 och 30 000, vilket givet utgångsläget är på tok för högt. Bostadssituationen är fortsatt kritisk runt om i landet, och i de så kallade utanförskapsområdena behövs det sannerligen inte fortsatt påfyllning av lågutbildade just nu.

Den stora migrationen från den fattigare och mer kaotiska delen av världen till Europa har sannolikt bara börjat. Det vi såg 2015 kan således upprepas igen och igen, och såväl EU som Sverige måste vara redo att hantera situationen när den väl uppstår.

Att slå fast en politik som förhåller sig till realiteter är en absolut nödvändighet. Däri ligger allt från begränsningar i välfärdsförmåner, bidragstak, försörjnings- och bostadskrav för anhöriginvandring samt betydande skärpningar av kraven för medborgarskap. Detta brådskar eftersom dagens asylsystem inte kommer ersättas av ett nytt under överskådlig tid.

Eftersom Sverige tvivelsutan överskridit sin integrationspotential för lång tid framöver, krävs i praktiken ett stopp för nya asylsökande enligt dagens modell och enbart fokus på kvotflyktingar från UNHCR. Frågan är bara om det är möjligt.

När kvotsystem föreslås är det egentligen två olika modeller som avses. Den ena handlar om att ersätta dagens system, där det i praktiken saknas lagliga vägar för en asylsökande att ta sig till exempelvis Sverige, med ett kvotsystem på EU-nivå. Länder som Grekland och Italien skulle på grund av sin geografiska position bli mottagningsländer och därefter skulle de asylsökande placeras ut enligt ett europeiskt kvotsystem baserat på ländernas storlek och tidigare mottagande, får vi anta. Lite som den svenska anvisningslagen till kommunerna.

Det andra handlar om att helt och hållet förlita sig på UNHCR:s kvotprogram, som finns redan i dag men är småskaligt och underfinansierat. Här plockas människor direkt från flyktinglägren. Fördelen med detta är att det verkligen är de mest utsatta som får komma. Här blir det inget snack om att importera läkare och ingenjörer utan att hjälpa människor för hjälpandets skull på en nivå som mottagarlandet kan hantera.

Ingen av modellerna känns särskilt realistisk just nu. Ett kvotsystem på EU-nivå skulle bli oerhört svårt att implementera i praktiken eftersom alla EU-länder då behöver ta emot asylsökande. Här är EU splittrat. Att helt ersätta dagens system med ett riktigt kvotflyktingsystem via UNHCR har sannolikt ännu mer begränsat stöd.

Så här står vi med ett trasigt asylsystem i väntan på att något bättre ska uppstå och med vetskapen om att migrantströmmarna kommer att fortsätta.

Ett problem jag har med dagens system är att asylsökande söker asyl på plats, får boende, pengar och i många fall kan stanna under väldigt lång tid i väntan på besked. Om svaret på ansökan blir nej, har skattepengar lagts på en person som saknar rätt att stanna och den enskilde har fått vänta väldigt länge helt i onödan. Vilket har blivit ett argument för asyl, tokigt nog. Därtill går många som bekant under jorden och kommer aldrig att kunna utvisas, vilket politikerna förvärrar genom att erbjuda tandvård, sjukvård och i Malmö och Stockholm även försörjningsstöd.

Om människor ska fortsätta komma till Sverige för att söka asyl måste antalet ligga på en sådan nivå att Migrationsverket kan fatta snabba beslut, att kostnaderna hålls på rimliga nivåer och att ingen avviker. Mångmiljardrullningen, åldersbedrägeriet och de enorma väntetiderna måste upphöra.

En sak vet de flesta: vi kan inte fortsätta som i dag. Få har dock realistiska svar på vad vi ska ha i stället.