Efter Moderaternas första stämma under Ulf Kristerssons ledning anas ett försiktigt framtidshopp i de självförtroendesvaga moderata leden. En första Sifomätning visar lämpligt nog att Moderaterna klättrar förbi Sverigedemokraterna, som nu närmar sig sitt valresultat från 2014.

Moderaterna vill bli partiet för lag och ordning igen. Men flera av förslagen som klubbades på stämman andas mer desperation än kraftfullhet.

Partiets blinda tro på övervakningskameror har litet stöd i forskningen. Det vanliga är att brottsligheten visserligen minskar på platsen som övervakas men fortsätter som vanligt utom synhåll. Även om en kamera kan göra en specifik plats något tryggare, får det således inte ned brottsligheten som helhet. Vilket rimligen borde vara målet för politiken. Alternativet är i så fall kameror överallt, och det är ett övervakningssamhälle som inte är särskilt trevligt att leva i.

Kameror behövs ibland (och det är de facto skillnad på en kamera på en offentlig plats och att staten har tillgång till din digitala kommunikation), men vi ska inte ha en övertro på dess effekter.

M vill se ett nationellt tiggeriförbud. Den som tigger ska bestraffas med – böter. Någon som ser polisen prioritera bötesbrott när våldtäktsanmälningarna läggs på hög? Någon som ser rumänska romer, som ger blanka tusan i såväl den privata äganderätten som tremånadersregeln för sin vistelse i Sverige, faktiskt betala dessa böter?

Moderaternas tiggeriförbud riskerar att bli ett präktigt slag i luften. Jag förstår tanken bakom ett förbud, men då måste lagstiftningen vara av en sådan art att den faktiskt får reell effekt. Annars blir konsekvensen bara att folk blir ännu mer förbannade när de ser att tiggeriet fortsätter som vanligt.

Ett annat förslag som är mindre genomtänkt är att tillåta anonyma vittnen. Detta är ett desperat förslag för att komma åt problematiken kring att så få vågar vittna mot kriminella gangstergäng i våra förorter. Men vänd på problematiken för ett ögonblick: föreställ dig att du själv blir utpekad för ett brott av ett vittne du inte ens får veta identiteten på eller konfrontera i rättegången. Hur rättssäkert är det? Hur ska man kunna försvara sig?

I övrigt togs en hel del bra beslut på den moderata stämman. Partiet vill fördubbla anslagen till försvaret för att nå upp till Natonivån på 2 procent av BNP. M vill även skrota den nuvarande asylpolitiken och ställer sig i stället bakom ett kvotflyktingsystem på EU-nivå. Detta skulle dra undan fötterna på den lukrativa flyktingsmugglarbranschen och möjliggöra för de allra mest utsatta att få söka asyl i Europa. Därmed skulle vi kunna sätta stopp för det omfattande asylbedrägeri som Sverige inbjudit till under så lång tid.

En annan intressant sak är synen på medborgarskapet. Här närmar sig M tvivelsutan SD genom att höja kraven för svenskt medborgarskap och göra det möjligt att dra tillbaka medborgarskap från den som fått det på felaktiga grunder.

Det vattnas i många gammelmoderata underkläder just nu. Men än är det långt kvar till att en moderat classic-politik faktiskt blir verklighet i Sveriges riksdag. Mycket litet av det som M fattade beslut om på helgens stämma lär de kunna övertyga övriga allianskollegor om. Allra minst C och L, som snarare sneglar vänsterut för ett framtida regeringssamarbete.

Faktum kvarstår sålunda för Ulf Kristersson: L, C och KD vill inte gå tillnärmelsevis lika långt för att bekämpa kriminalitet eller få till stånd en rimligare och mer uthållig migrationspolitik. Därför blir det än mer besynnerligt att det parti som M skulle kunna få igenom sin politik med hjälp av, vill de inte röra med tång.

Hur villig Ulf Kristersson är att faktiskt få genomslag för sin gammelmoderata politik råder det därmed vissa tveksamheter kring. Han vill uppenbarligen hålla ihop den sargade Alliansen, men om nu delar av denna gamla konstellation i praktiken redan har packat väskorna och börjat checka ut, vad finns kvar?

Eller som jag skrev på Facebook häromdagen angående den moderata omsvängningen på arbetsstämman:

Det är ju nästan så att man blir övertygad. Men bara nästan. För känslan att det är den otrogne partnern som supit bort både villa och äktenskap som nu kommer hem igen och minsann har lovat att skärpa till sig är svår att skaka av sig.

Det må låta allt annat än storsint, men en väljares plikt är att inte glömma och förlåta hur lätt som helst. Det sänder signalen att vad som helst är acceptabelt bara en mandatperiod får passera.

Moderaterna under Reinfeldt ställde till med oerhörd oreda i kriminalpolitiken, migrationspolitiken, integrationspolitiken och försvarspolitiken. Samma parti under Kristersson har därför väldigt mycket kvar att bevisa.