MeToo-kampanjen fortsätter att skörda framgångar. Och skapa offer. En efter en fälls nu kändisar i ett slags mediala folkdomstolar. Samarbeten avslutas. Folk får sparken på lösa anklagelser. Bilan faller och inte en jävel vågar käfta emot. Vad är det som håller på att hända?

Jag har inga svårigheter med att medge min skadeglädje när vänsterfeminister med synnerligen hög moralisk svansföring utpekas som våldtäktsmän och svin, och dessutom får betala ett pris för detta i form av avsked och lite allmän förnedring. I fall som Fredrik Virtanen, mot vilken samstämmigheten om ett svinaktigt beteende är överväldigande, känns det välkommet. Särskilt hårt tar det förstås när det bland andra är en annan vänsterfeminist, Cissi Wallin, som pekar ut honom.

Sedan kom TV4:s dom mot Martin Timell för övertramp och gränslöst beteende som Timell själv i hög grad har medgett. En möjlig förklaring är att Timell aldrig har mött någon som faktiskt sagt ifrån, och därigenom kommit att tro att hans beteende varit acceptabelt. (Därav vikten av att som individ markera när något händer som inte känns OK. Det hjälper föga att göra det tio år senare.)

Därefter har det rullat på. Snart sagt varje kvinna säger sig ha blivit utsatt av någon man, någon gång. Uppgifter om allt från våldtäkter till ”avklädande” blickar blandas samman och arkiveras under rubriken ”Övergrepp”. Som heterosexuell man känner jag inte alls igen mig i den här nattsvarta bilden av manssläktet. Kan allt detta ha pågått mitt framför mina ögon utan att jag kunnat se det?

Alla som förnekat att sexualbrotten blivit fler till följd av stor invandring från länder som institutionaliserat kvinnohatet i både lag och praktik ser nu chansen att gå till motangrepp. Med illa dold ivrighet utbrister de: ”Titta! Det har inget med invandring att göra! Alla män beter sig så här.” En av dem är föga förvånande den oefterhärmlige Expressenkrönikören Lars Lindström, som anser att kampanjen ”punkterar myterna”.

Om det verkligen är kvinnors och flickors trygghet som dessa personer bryr sig om skulle de visa lite större intresse för det utbredda hedersförtrycket, för barnäktenskapen och tvångsgiftermålen och heller inte, som Feministiskt initiativ, propagera för färre poliser i förorterna. Faktum är att det inte är så mycket kvinnors och flickors trygghet de primärt bryr sig om som att komma åt politiska motståndare.

I dag meddelades även att Netflix lägger ned serien House of Cards efter nästa säsong till följd av anklagelser om att Kevin Spacey skulle ha tafsat på en 14-årig pojke under en inspelning för 30 år sedan. Något som påstås ha hänt för tre decennier sedan anses alltså vara skäl nog för att lägga ned en TV-serie och avsluta ett samarbete.

Hur gärna vi än vill se De Goda falla för bilan under tyngden av sin egen upplevda godhet, är den hysteriska trenden med att peka ut folk till höger och vänster och överlåta till medierna och aktivister i sociala medier att agera domstol djupt olustig. Ty den innebär att ingen går säker.

Alla kan drabbas. Även du. När det blir uppenbart att det är möjligt att med enbart en anklagelse göra folk arbetslösa och allmänt avskydda, vad hindrar människor från att utnyttja detta för att komma åt folk de inte tycker om? För att hämnas på exsambon eller svartmåla en politisk motståndare?

I ett sådant klimat hamnar vi alla i skottgluggen. Det behöver inte finnas bevis för brott. Blott anklagelsen om ett övergrepp allena räcker för att människor ska börja se på dig på ett nytt sätt. Det behöver inte ligga något konkret i anklagelsen för att den ska väcka tvivel om din person. Att låta rättvisan ha sin gång är tydligen för mycket 90-tal.

MeToo har blivit ett monster som måste stoppas.

Tidigare bloggat:
#InteJagHeller